Mammamånader

I dagens UNT handlar ledaren om delad föräldraförsäkring. I sak håller jag med om det mesta, men jag stör mig på att de, liksom så många andra, använder begreppet "pappamånader". De förtydligar till och med ”vikt enbart för pappan”. Det är i sak fel. I Försäkringskassans regler finns det 60 dagar som är individuella för respektive förälder. De infördes förstås med syftet att förmå pappor att ta ut fler dagar, men faktum kvarstår att det inte finns några dagar som är vikta för just pappan.

Att jag reagerar beror på vad jag tycker att det säger att man använder det här begreppet. Det säger att grundinställningen är att alla dagar är mammans, och att pappan kan få de 60 reserverade dagarna. Om han väljer att använda dem förstås. Var femte pappa är inte ledig en enda dag med sitt barn.

Jag tar ofta upp föräldraförsäkringen som det politiska verktyg vi har som kan påverka jämställdheten mest kraftfullt. Jag är övertygad om, och studier stödjer, att det påverkar familjens relationer och arbetsuppdelning under lång tid framöver. Och påverkar även yrkeslivet eftersom arbetsgivare har en mindre orsak att diskriminera kvinnor för att de kanske ska skaffa barn. Om männen också var hemma drygt ett halvår skulle de också anses skaffa barn. Då skulle istället risken vara högre med att anställa en man eftersom deras fertilitet går högre upp i åldrarna.

Mina meningsmotståndare, t ex inom KD, menar att vi inte ska styra familjernas egna val. Min åsikt är att vi måste erkänna att det är just det som är poängen när samhället går in och sponsrar t ex föräldraledighet. Idag finns redan regler som gör det möjligt för familjer att låta kvinnan vara hemma i flera år utan att förlora arbetet. Det är ingen som hindrar det.

Det jag, och Vänsterpartiet, vill uppnå med en individuell föräldraförsäkring, är att de pengar som tas från allas vår gemensamma kassa, ska gå till att främja jämställdhet.

Men även med individuella dagar kan familjerna välja att låta mamma och pappa vara hemma olika länge. Redan idag gör många så att den med högre lön tar ut fler dagar av den tid den är hemma, det vill säga – mannen är oftast hemma samma antal dagar som han tagit ut, medan kvinnan ofta är hemma fler (för de familjer som har råd att inte ta ut varje dag vill säga). I slutändan innebär det tyvärr att trots att andelen uttagna dagarför papporna nu ligger på knappa 25 %, så är nog inte tiden med barnet på samma nivå. Jag har inte sett någon undersökning på hur lång tid mammor och pappor är hemma – om någon känner till en så är jag intresserad av tips.


Minnesord över Marianne Skiöld

Den 1 januari 2012 tog Mariannes liv slut. Marianne växte upp i Eskilstuna och flyttade till Uppsala som 19-åring efter att ha mött sin man Lasse en Valborg när hon skolkade. Hon skämtade ofta om att det var ett långt straff för den skolkningen.

Många gånger har jag funderat på vilket liv min farmor skulle ha levat om hon fötts 50 år senare, det vill säga mitt födelseår. Om hon fötts i en tid när det inte förväntades av en kvinna att bilda familj vid 20 års ålder, och i en tid när det fanns alternativ till att ägna resten av de yrkesverksamma åren till ett tungrott hushåll och omsorg om i hennes fall fem barn. För samtidigt som jag är imponerad över hur hon orkade detta, och har fått njuta av hennes kokkonst, så tror jag ändå att hon kommit mer till sin rätt i en intellektuellt mer krävande roll. När barnen vuxit upp hann hon arbeta några år utanför hemmet, och stortrivdes med det.

Marianne var ingen bullfarmor (även om hon minsann kunde baka bullar). När jag var liten kunde jag sakna gullandet, men ganska snart började jag istället uppskatta att bli tagen på allvar i samtal. Vi delade inte alls samma syn på politik, men jag hade ändå gärna sett henne som aktiv i samhället, med sin skarpa hjärna, sina vassa argument och träffsäkra och ofta smått brutala humor.  

Ända in i sin sista sjukdomstid fick man vara på tå för att hänga med i hennes ordvändningar och reflektioner om samtiden. Hon var också en stolt språkpolis och reagerade starkt mot när TV-presentatörer sa ”vart” när det skulle vara ”var” och liknande. Om man spelade kunskapsspel med henne fick man vackert nöja sig med att se henne vinna.

Marianne blev 86 år, och hade uttryckt sig som färdig med livet. Men även om det kan ses som en rimlig ålder att dö i, och hon kände sig nöjd, så är vi många, inte minst hennes fem barn, tolv barnbarn, åtta barnbarnsbarn, och en hel bunt ingifta till hennes barn och barnbarn som kommer att sakna hennes närvaro och stimulerande samtal.


polishundar och garantihyror

Idag är jag heldagspolitiker, eller snarare heldagochhelkväll. Under dagen har jag varit på Polisstyrelse för Uppsala län och nu under kvällen sitter jag på kommunfullmäktige.

Oftast är Polisstyrelseuppdraget ett lättviktsuppdrag på det viset att det är få handlingar och få svåra beslut, men däremot många intressanta föredragningar och stor möjlighet att ställa frågor och få önskad information. Vid vissa tillfällen, t ex när föredragningen handlar om sexuella övergrepp på barn eller våld i nära relation så känns det dock inte på något vis lättsamt.

Idag var det mer lustbetonad föredragning på eftermiddagen - då visade polisens hundförarare upp sin verksamhet och vi fick dels höra om allt fantastiskt som dessa hundar kan göra och bidra till lösningar av brott och räddande av människor, och dels fick vi också se en liten föreställning med en hund som jagade rätt på en spelad brottsling, och när hundarna letade upp dels narkotika och dels likvätska.

Både fullmäktigeuppdraget och mitt uppdrag i barn- och ungdomsnämnden innehåller betydligt mer handlingar och bredd på frågor - som inte alls alltid är så lätta att ta ställning till.

Nyss pågick en väldigt förvirrad debatt om vilken nämnd som ska ha ett längre ansvar för nyproducerad lokal. Som tur är var i alla fall alla överens om att huvuddragen i förslaget var bra - och jag tror att det kommer att bli betydliga förbättringar jämfört med hur det fungerar nu. Idag har fastighetsnämnden dragit sig för att genomföra uppdrag kring renoveringar eller nybyggnationer trots att de har fått det som uppdrag från olika uppdragsnämnder. I det nya förslaget står den gemensamma kommunbudgeten istället för 90 % av stora nybyggnation/omfattande renovering och det gör förhoppningsvis att fastighetsnämnden vågar ge sig in i dessa med gott mod. Det verkar också bli mindre risk för att t ex en nyrenoverad skola drabbas direkt av hyreshöjningar som påverkar verksamheten.




Bloggande på annat håll

Jag har inte gett upp om den här bloggen, men lyckas inte riktigt hinna med att blogga här också. Nu bloggar jag däremot en gång i veckan på Vänsterpartiet Uppsalas blogg: http://uppsalavanster.v-blog.se/

Senast till exempel om Zarembas artikelserie om skolan i DN. Där handlar det förstås enbart om politik, och som oftast kopplat till de uppdrag jag har.

utveckla och förbättra

Nu har jag snart hunnit testa alla de grupper jag fått förtroende att vara en del av. Polisstyrelse (sen ett drygt år tillbaka), kommunfullmäktige, Barn- och ungdomsnämnd med tillhörande individutskott och arbetsutskott.

Än så länge känns det som rätt val att lägga tid och engagemang på politik. Jag lär mig massor, och känner att jag har saker att tillföra. Och inte minst är det roligt, vilket nog är en förutsättning för att jag ska orka. Och att jag blir så där lagom arg så att jag vill förändra.

Och så inser jag att jag ju i politiken får hålla på med just de bitar som jag tycker är roligast, förutom kanske att få se människor utvecklas - nämligen organisationsutveckling. Det är ju liksom det det handlar om till stor del. Sen finns det ju en hel del partipolitiska vägval att argumentera kring, men en hel del är ju inte blockpolitiskt. Det är därför det känns lite trist att det ändå blir det av förslag som läggs. Att motståndarsidan per automatik måste rösta nej, bara för att det är "de andra" som lägger förslaget.

Jag tror vi har tillräckligt med frågor där vi tycker olika, för att en levande debatt ändå ska finnas kvar, utan att man måste låtsas att ett förslag är dåligt bara för att nån annan har lagt det.

Just nu ligger bollen hos den nuvarande majoriteten att våga ta första steget, men efter nästa val är det upp till oss att visa att vi också kan våga lyssna på oppositionen.

Sällsynt överens, fast ändå inte...

Den här texten kom in som insändare i Uppsalademokraten (http://uppsalademokraten.etc.se/) i tidningen som kom i brevlådan igår. 

Rätt till heltid – men gärna kortare

För ovanlighetens skull är jag överens med Reinfeldt om att det finns en problematik i att kvinnor inte har heltidsjobb i samma utsträckning som män.  Sämre ekonomi, både idag och i framtida pension är de främsta anledningarna.

Ingenstans i artikeln i DN den 23e december nämns dock att det finns en stor mängd kvinnor som inte vill annat än att få jobba heltid, men som arbetar i en bransch där det knappt finns heltider. Dessutom en bransch där även heltidslönerna är pinsamt låga.

Vad har då vår statsminister för lösning på problemet? Dels lyfter han fram förskolorna – att de måste vara kvalitativa för att man (läs mammorna) inte ska sitta och oroas på jobbet. Men kvalitativa förskolor har vi ju redan.

Sen tar han upp jämställdhetsbonusen – ett mycket krångligt skatteavdragssystem som väldigt få utnyttjat – ens om de hade kunnat.

Och sen, förstås, kommer RUT. Att avlöna andra för att vara hemma i ens hem för att man själv inte hinner det är möjligen en lösning för de kvinnor som Reinfeldt tänker på – det vill säga de som faktiskt har valt (om än enligt ett genuskontrakt) att jobba deltid för att få tid för hemmet. Men för dem som jag nämnt – där en heltid knappt räcker till för att försörja sig på – blir det nog svårt.

Vilka lösningar ser då jag? En av de mer radikala är att minska den totala arbetstiden – för båda könen förstås. Det har gjorts förut och kan göras igen – och ger då möjlighet för människor att hinna med annat än arbete. Andra lösningar är rätt till heltid (observera – rätt till, inte krav på). En tredje lösning är individuell föräldraförsäkring – den är ju precis som jämställdhetsbonusen inte direkt kopplad till arbetstid, men ger en kraftfull effekt på jämställdheten.

I artikeln säger Reinfeldt: Kvinnor har trott att man måste stå och slita och baka bullar och tvätta och hålla ordning på alla matsäckar och inte glömma en enda träning. Men det är omänskligt i vår tid och med det tempo vi lever i.

Men, om lösningen inte är att männen ska börja ta sin del av ansvaret – vem ska då komma ihåg matsäckar och träningar? Är tanken att varje familj ska ha en RUT-person som finns där på heltid, kanske i en egen kammare i den rymliga våningen?

Nej, ge gärna kvinnor som vill det möjlighet att arbeta heltid, men ge också alla en möjlighet att arbeta mindre – och skuldbelägg inte dem som har råd att gå ner i tid för att hinna med.

                                                                                                                                           Lisa Skiöld, Uppsala


Vad vill vi andra då? Min analys och några lösningar.


Jag är en av alla som blev rejält nedstämd över valresultatet i söndags. Inte bara för att mitt lag inte vann, utan till stor del för att ett parti med så mycket reaktionära åsikter, som har ett syndabockstänkande, som går så mycket emot solidaritet och medmänsklighet, och som är så obildade i historia eller vad som innebär en kultur och vad som får en kultur att utvecklas, nu har tagit plats bland de andra partierna i riksdagen. För även om jag verkligen inte är överens med t ex Folkpartiet eller Moderaterna i så många frågor, så respekterar jag ändå deras sätt att se på lösningar, och tror att de vill väl. Jag har svårt att se det hos SD.

Men, som flera andra har sagt så här i eftertankens kranka blekhet, vi borde ha sagt hur vi ser på problemen och lösningarna. SD lyfter fram en bunt problem. Vissa av dem kanske jag inte alls ser som problem. De pratar om att inte servera griskött i förskolan - ja, tack säger jag till det. Och även om jag var köttätare så ser jag inte att någon får lida för det. Jag förvånas dock över om det verkligen är så många förskolor som väljer bort griskött helt, det vanliga är ju att de som vill ha något annat får det.

Men det finns andra saker som är problem. Det finns förorter där många saknar arbete, där det finns en hopplöshet, där många inte känner sig delaktiga i samhället eller inte vet vilka vägar de kan påverka genom. Min analys av det stavas klassamhälle. I de områdena spelar det ingen roll om du heter Johan eller Ahmed, situationen skiljer sig inte märkbart om du är första, andra eller 16e generationens invandrare. Det finns många saker som behöver göras för dessa områden och dess invånare. Några saker som fanns i de rödgrönas tankar var t ex att rusta boendet, satsa på skolan med mer personal och anställa fler i offentlig sektor. Mer måste göras, men det är en början.

En annan problematik är att vi får in massor med välutbildade människor, med multikulturell kompetens, med flerspråkighet, och som lär sig svenska, men som trots detta inte får jobb. Den slentrianmässiga främlingsfientligheten som alltförmånga arbetsgivare ägnar sig åt när de inte ens kallar till intervju för att den sökande har ett icke-svenskklingande namn är många gånger effektivare och skadligare än vad SD kommer att lyckas genomföra. Där finns en enorm bildningsinsats att göra, för att få företag och sättoffentlig sektor att förstå vilken kompetens vi går miste om. För det är mycket bättre att låta kirurgen jobba med det hon är utbildad till och låta någon utan utbildning få det städjobb eller tunnelbanejobb hon har.

Ett annat problem SD lyft fram handlar om extremister. I deras fall nämner de bara en religions extremister. För min del spelar det ingen roll vilken religion eller livsåskådning man hävdar att man tillhör, ett demokratiskt samhälle måste förstås bekämpa alla som motverkar jämställdhet eller jämlikhet och som försöker begränsa andras sätt att leva. Det har ingenting med etnicitet eller religion att göra.

Sen är det resonemanget om "för många". Där börjar det bli lite besvärligt att bemöta, eftersom det bygger på en syn på människor som jag inte delar. För mig är det en slump var i världen vi föds. Jag tror inte att jag har på nåt vis genom goda gärningar i tidigare liv, förtjänat att få födas i en fungerande familj, i ett rikt land som lever i fred. Jag tror heller inte att de som föds i ett land i krig har gjort något illa för att hamna där. Jag tror på klyschan att alla är lika mycket värda, och menar då förstås att vi, som ett rikt land, måste göra vårt bästa för att hjälpa de som tagit sig hit, liksom vi ska använda vårt bistånd och vår utrikespolitik för att försöka putta andra länder i rätt riktning. Om man ska sänka sig till SDs nivå kan jag lika gärna säga att det är för många SDare nu, och att vi borde begränsa antalet människor som kan tänka sig att rösta på dem. Men så vill jag ju inte säga. För min tro är ju att SDröstarnas problematik är ungefär densamma som den som jag skrev om i förorterna. Även om de inte alltid bor just i förorter. Därför behövs samma åtgärder där, folkbildning, föreningsliv, tillgänglig kultur och fritidssysselsättningar, skola med lärare och personal som har tid för alla osv, osv.

Jo, det finns lösningar, om vi vågar satsa på förebyggande arbete, istället för att förfasa oss över att de som ligger ner försöker hitta en vägg upp. Att utjämna skillnaderna i samhället är en övergripande lösning, som tyvärr svenska folket också röstade bort i söndags.












Förändringar är möjliga, åt flera håll

Plikten att rösta känns väldigt viktig för mig. I dessa dagar, när risken att alliansen får fortsätta demontera vår välfärd känns den allvarligare än tidigare. På sätt och vis kan jag ju bara tacka för att det nu är så uppenbart att det går att förändra med politiken. Under den här mandatperioden har de ju lyckats inleda en bakvänd revolution. De har lyckats med att öka inkomstskillnader mellan rika och fattiga, mellan kvinnor och män. De har lyckats med att sälja ut stora delar av vår gemensamma välfärd (till exempel på den här länken ser man hur mycket som har sålts ut i Stockholm)  http://www.stockholmsrean.se/) och lagt över verksamheter som medborgarna har behov av i olika delar av livet till företag med vinstintresset främst för ögonen.

Så, det är klart, gillar man det här så är det inte svårt att rösta för en fortsättning. Vill man istället påverka samhället mot mer jämlikhet och solidaritet, och till en välfärd som utgår ifrån vilka behov som finns inom omsorg, skola och vård så är det också tydligt. Själv är jag rädd idag, när opinionssiffrorna ser skakiga ut för oss rödgröna. Jag är riktigt rädd för vad som kommer att finnas kvar av det samhälle som tagit årtionden att bygga upp, och hur det kan vara möjligt återskapa föregångslandet Sverige som vi på många områden ändå fortfarande är. 

För mig är det ingen som helst tvekan om vart min röst ska hamna. Vart hamnar din?

Vad tycker jag då?

Ja, vad står då jag för? En hel rad saker förstås. Men något som jag reagerar på rätt ofta i min vardag är vinstintressena som glidit in i välfärden. Jag tycker att sånt som alla har behov av, eller plikt att göra, som t ex skolplikt, bör vara sånt som samhället organiserar och står för. 

I min bild av ordet välfärd ingår rätt mycket, eftersom jag menar att vi vinner på att tänka efter före istället för efter. Därför ingår till exempel en utbyggd kulturskola (inte bara musik- men även den måste vara tillgänglig för många fler) och stöd till föreningsliv i min bild av välfärden. Detta eftersom alla medel för att förhindra att barn och ungdomar blir destruktiva (mot sig själva och eller omgivning) är värda sina insatser. Både i mänskliga och ekonomiska värden. I detta ingår förstås även bra och tillräcklig personal i barnomsorg och skola för att kunna upptäcka problem hos familjer.

Jag tycker att all denna välfärd ska vara så billig som möjligt för oss som behöver använda den, barnomsorg, vård (inklusive tandvård förstås!) och äldreomsorg. Ett sätt att göra den billig är att organisera i stordrift - precis som alla kommersiella företag gärna gör om de får chansen. Ett annat sätt är att se till att den är så effektiv som möjligt, och att om det blir pengar över på ett håll, så kan de skjutas till där det behövs på ett annat håll. Både de två sista aspekterna förhindras genom privatiseringarna. 

Jag tycker också att det är viktigt att de områden som vi tillsammans, genom politiska representanter, har ansvar för, t ex sjukvård, ska vi också kunna ha insyn i och påverka. Detta försvåras av privatiseringar.

Sen tycker jag också att det är lätt motbjudande att några enskilda personer (för det är väldigt sällan de som arbetar på förskolan, vårdcentralen, skolan eller äldreboendet) ska tjäna stora pengar på att vi är sjuka, mår dåligt, har skolplikt eller blir gamla.

 

Ja, du har ett val

Jag kände plötslig en press från mig själv att uppdatera bloggen, nu när jag insett att den finns med i valsedelsutskicket och det ju faktiskt kan hända att folk går in och läser.

Jag har valt att ta ett steg till i mitt politiska engagemang och kandiderar nu till kommunfullmäktige. Jag gör det med viss tveksamhet. Jag kan, trots att jag då finns mitt i smeten på ett sätt, känna mig trött av alla debatter och artiklar som nu kommer kring valet. Det jag blir trött av är kanske i och för sig delvis själva orsaken till engagemanget, det vill säga att jag blir upprörd över förslag som jag inte håller med om. Den andra delen av tröttheten har mer med allt runt omkring själva sakfrågorna att göra. Allt tjafs, och "men, ni gjorde ju fel", och "ni är ju så dumma", eller "det förslaget kan vi absolut inte hålla med om, eftersom det är just ert parti som lagt det. Det här tjafsandet tror jag inte är särskilt partibundet, jag har sett det på alla kanter. Men trist är det.

Självklart måste man ha rätt att bli upprörd över hur andra har agerat, och även påpeka på vilket sätt man tycker att det är fel. Och även om jag verkligen tycker att alla bör fokusera på vad man vill göra själva, så är det ofta svårt att undvika att problematiser hur de andra har gjort. I det här valet är det kanske tydligare än tidigare. För oss rödgröna är det väldigt svårt att undvika att prata om vad de andra har gjort, eftersom vi vill återgå till en rad åtgärder som alliansen har förändrat.

Perspektiven skiljer sig förstås rejält. Alliansen pratar om att de går framåt, och att de rödgröna vill backa bandet. I mina ögon har vi i Sverige under decennier strävat mot ett välfärdssamhälle med en rad olika reformer under åren, som alla syftar till ett bättre samhälle för alla. Och nu måste vi backa ett steg för att kunna fortsätta framåt två steg därefter.

Det som är så häftigt nu är att tanken om ett jämlikt samhälle inte bara behöver vila på en personlig övertygelse, utan att den även har fått stöd i forskning. Jag tänker förstås på den omtalade boken Jämlikhetsanden, av Richard Wilkinsson coh Kate Pickett. Där redogör de för område efter område där samhället mår bättre av att det är så jämlikt som möjligt. För den som inte hinner läsa hela boken finns den även i kortformat som broschyr som t ex går att köpa för 5 kr i Vänsterpartiets valstuga i Uppsala.

Apropå palmolja och riktigt bra propaganda

http://www.greenpeace.org/international/campaigns/climate-change/kitkat/

Att vilja förändra eller vilja cementera, det är frågan

Egentligen bör jag kanske inte lägga krut på att lyfta fram andra partier som jag inte håller med, men nu kan jag inte hålla mig. Det blir ibland bara så enormt tydligt hur olika man kan se på politik, och vad vi kan vilja med den.

Häromdagen kom en fyrfärgsbilaga med UNT från Kd. Rejält påkostad, tjusigt gjord, många kända ansikten som uttalar sig om vanlighet och familj. Vanlig familj alltså, så där som den ska vara. Inte en normkritik så lång ögat når. Inget förvånande där.

I bilagan poängteras de extrema skillnaderna när det gäller familjepolitiken mellan de rödgröna och alliansen, och inte minst Kd då. Vänstern vill ju ha en individuell föräldraförsäkring, och de rödgröna vill åtminstone göra en större del individuell än de två månader som inte går att överlåta idag. Målet är förstås att uppnå att båda föräldrarna ska få och ta lika stort ansvar för sina barn (vilket i sin tur också påverkar positioner på arbetsmarknaden och inkomst osv).

Kd verkar inte ha det som ett mål överhuvudtaget. Uppsala läns riksdagsledamot skriver "Detta skulle tvinga barn till en betydligt tidigare förskoledebut än i dag för att föräldrarna inte skulle ha råd med något annat. Detta är den krassa verkligheten om föräldraförsäkringen ska kvoteras jämnt mellan mamma och pappa med tvång." (notera kvoteras med tvång!).

Innebörden av detta är alltså, att det idag är helt omöjligt för en mamma och pappa att dela på ledigheten, och det är heller inte önskvärt. För om det vore det så skulle de väl försöka ändra på denna situation. Kanske genom att jobba för högre kvinnolöner, eller förändring av föräldraförsäkringen så att inkomstborfallet inte behövde bli så stort. Eller en förlängning. Men, nej. Istället väljer de att satsa krutet på en reform för de väldigt få som har råd med att avstå från i princip en hel månadslön, och istället använda vårdnadsbidrag. Och om männen inte har råd att vara hemma med 80% av lönen, så lär de väl knappas ha råd att vara hemma för några tusenlappar. Idealet när de pratar om det lilla barnet i centrum är alltså, klart uttalat - att mamman ska vara hemma. (Att det skulle finnas några andra familjer än de som heter som barnleken mamma-pappa-barn är det nog ingen som har berättat för dem.)

I de lyckliga-familjen-exempel (heteronormativa) som lyfts fram, tas en familj som har bytt ner sitt boende för att kunna använda vårdnadsbidraget upp. Det är naturligtvis en möjlighet. Men inte för att dela på föräldraförsäkringen. Då har de inte råd!

Sen att förskolan får en stämpel som något nödvändigt ont, och inte som något positivt för barnen är ju en annan fråga som jag heller inte instämmer i. För de allra flesta barn är jag övertygad om att förskolan bidrar med god stimulans och utveckling, som i alla fall jag som förälder inte skulle kunna ge mina barn på motsvarande sätt.


Och så lägger sig pissdoften över lärdomsstaden...

...ja, det är ju kvalborg idag. Dagen för dagen D. Uppladdningen har börjat. Hur många som kommer att stupa redan före dagen D återstår att se. Under eftermiddagen började tillströmningen av folk som vill fira i Uppsala dyka upp, och nu på kvällen kunde jag få se en föraning av de plufsiga ansikten, på vinglande kroppar som staden kommer att fyllas av imorgon. Samma ansikten som sprider glaskross och piss lite här och var.

Det är så fascinerande med denna starka alkoholnorm, och att den för mig ändå känns så främmande. Det är få saker som är så totalt avtändande än fulla människor. Det finns liksom ingen själ kvar i den slappa och lealösa kroppen. Enda anledningen till att fulla människor ändå (ibland) lyckas ha sex måste ju vara att den de har sex med är minst lika packad.

Jag vet att många människor tycker att alkohol hör ihop med festligheter, men för mig är det alldeles för mycket negativt kopplat till det. Och då har jag ändå inga dramatiska direkta egna erfarenheter av händelser, något som ju många dock har. Jag vet inte om alla de vanliga nackdelarna med alkoholen är så normaliserade att folk inte tänker på det, eller bara accepterar att det är så, eller om de väljer att blunda. Men det är väl lite som med könsmaktsordningen och sexism, att när man väl har börjat se mönstret så går det inte att sluta titta. Som pillret i Matrix som jag brukar jämföra med. Har man valt att se strukturerna, syns de snart överallt.


Bloggstafett under Internationella kvinnodagen

Hänger på bloggstafetten som pågår idag. Läs mer på: http://stafetten.blogg.se/

Historieskrivning och förebilder

Nyligen presenterades en undersökning kring hur kvinnor och män framställs i några vanliga läroböcker i historia. Resultatet får mig att undra i vilka vrår läroboksförfattarna befunnit sig de senaste decennierna. 930 män nämns, men endast 62 kvinnor. Och färre under de senaste hundra åren än före dess.

Kortfattat har kvinnors villkor för att kunna delta i samhällslivet och därmed få en plats i historieskrivningen begränsats av följande faktorer:

 - Inget tillträde till högre (om ens någon) utbildning
 - Inget tillträde till en mängd yrken
 - Om en kvinna, som tillhörde en priviligerad samhällsklass trots detta lyckats få en utbildning (i hemmet oftast), och även ges utrymme att utöva sin profession eller vetenskap var det under villkor att välja mellan familjeliv eller karriär.
 - Och även om en kvinna valde karriären istället för familj (till skillnad från männen som kunde ha bägge), så fortsatte hon att aktivt motarbetas och osynliggöras.

Trots dessa dystra förutsättningar finns det förvånande många kvinnor som har tagit sig igenom alla tak och presterat samhällsviktiga insatser av olika slag. Några av dem råkade gifta sig med män inom liknande profession. Konsekvensen blev då antingen att de fick välja bort sin karriär till förmån för mannens, eller att samtiden, även om mannen var positivt inställd, helt enkelt inte såg kvinnans prestationer utan uppmärksammade och förstärkte mannen istället.

Ett numera rätt känt exempel är Karin Larsson. Tills bara för några år sedan var det hennes makes namn alla kunde. Sen kom man på att det han avbildar på alla sina kända målningar är den interiör som Karin skapat och designat. Ett annat mindre känt exempel är hur stor del Einsteins hustru hade i den forskning som han har fått all credit för.

Numera känner man inom historieforskning till detta, och arbetar därför med att lyfta upp de kvinnor som haft betydelse under historien, men som de samtida historieskrivarna (segrarna, eller de i maktposition, är de som skriver historia!) har förbisett och raderat ut.

Jag lyssnade på P1 när de intervjuade rapportförfattaren i samtal med en av läroboksförfattarna, och hans ignorans och okunnighet förbluffade mig. Hans respons till om han skulle revidera sin bok och ta upp fler kvinnonamn var att "Jag ser inte att namedropping skulle leda nånstans." Och "Kvinnor har inte haft någon stor roll i historien".

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3463790


Han har uppenbarligen inte förstått någonting. Om jag som kvinna läser en historia, skriven av män, om män, ur mäns perspektiv, så lär jag mig att kvinnor inte har haft, eller har, någon större betydelse i alla de viktiga samhällsförändringarna som skett. Att förneka, och inte erkänna den historieskrivning där kvinnor utraderats är snudd på revisionism, och att hävda att det skulle vara namedropping är enfaldigt. Det är väl precis lika mycket namedropping som sker nu, fast det är över 90 % män som nämns.

Naturligtvis är det viktigt ur ett förebildsperspektiv att läsa om betydelsefulla kvinnor och naturligtvis har de en plats i moderna historieböcker. Just denna läroboksförfattarens bok är ju en som är rätt fokuserad på krig, och mindre på hur folk levde, vilket även det tyder på en ålderdomlig historiesyn, så jag kanske inte kan förvänta mig någon större förändringsvilja.  



Om

Min profilbild

Lisa

Personlighet:Vetgirig person som skrattar högt och ofta Sysselsättning:Lärare på Uvengymnasiets IV-program Bor: I Uppsala, där jag även är uppväxt

RSS 2.0