hav och frid

Igår var vi och hjälpte mamma flytta ut grejer till sin nyköpta fridstuga (vi kom på ordet idag). Superfin är den. Utsikt mot viken, och härlig skogstomt med en massa berg-i-dagen (jorå, man är ju ihop med en geolog - så att...

Det var skönt att vara där, bra start på vår lilla semester den här veckan. Som vanligt blev det en hel del jobbande, men sånt där roligt jobbande. Skruva upp persienner och sänglampor, bära möbler, designa det fina vardagsrummet, slänga fula saker. Det är så skönt när det syns skillnad när man gjort något.

Jag bidrog dock ytterligare med lite sår till min redan skrubbsåriga kropp (åkte omkull med cykeln i första halkan i måndags). Så nu har jag ett plåster på pekfingret som gjorde att jag pekade hela vägen hem.

Vi var och tittade på suparhjälten Engströms atelje också och där skulle Gunnar kasta macka. Gick nära havskanten, och plötsligt kom en stor våg över fötterna på honom. Såg rätt skoj ut.

ensam eller själv?

Ett ämne som känns lite outömligt men lätt går runt i cirklar. Vad är ensamhet, är det ok att vara ensam. Mamma brukar alltid påpeka att engelskan har två ord: lonely och alone. Med skilda betydelser. Men jag hävdar att svenskan har det också, i alla fall uppländskan.

I fredags gick jag till exempel själv på bio. Men jag kände mig inte ensam.  Mycket bra. Att vara ensamboende, ser ju lite tragiskt ut. Men att bo själv kan ju vara rätt skönt.

Jag är ju på många sätt väldigt social, och känner ett ganska sort socialt tryck att umgås med folk (om de är trevliga vill säga) när jag har chansen. Samtidigt trivs jag väldigt bra att göra saker själv.

Då är frågan - är det egoistiskt? Eller är det bara hybris att tänka att det skulle vara det. När jag är själv får jag välja helt hur jag vill göra saker. Nåt av det bästa kan vara att gå och hyra en film och köpa snacks själv. Jag får välja helt fritt, inget kompromissande överhuvudtaget. Vilket ju kan låta drygt - en populär fördom om ensambarn (där har vi ordet igen) är ju att de är lite bortskämda eftersom de inte behövt kompromissa med något syskon. Vilket betyder att det är lite lyx, och alltså lite egoistiskt, att göra saker själv.

Men varför ska jag förutsätta att folk vill vara med just mig jämt då? Där kommer min hybris-tanke in. Ibland står jag ju knappt ut med mig själv - då måste det ju vara lite skönt för andra att slippa också.
 
Tja...lurigt är det. För cirka tio år sen var jag ganska mycket inne på att bo själv, och hade till och med tankar på att det skulle gå att kombinera med ett förhållande med barn. (läste om Tilde de Paula som gjorde så t ex). Kanske inte det enklaste, men det går. Just nu är jag inte så inne på det, tycker det är rätt mysigt att bo ihop, men också rätt skönt att jag får rå mig själv emellanåt.

The Family Way - Parsons

Har precis läst ut Tony Parsons The Family Way. Tyckte den var bra, precis som hans tidigare böcker. Man and Boy var mer ögonöppnande, minns att jag blev chockerad när jag insåg att det nog var den första bok jag läst som handlade om hur det är att bli/vara pappa. Läskigt. Jag har läst en del böcker ändå, av blandad kompott. Enda stället jag minns något liknande var ett stycke i The Toll Bridge av min favorit Aidan Chambers.

Funderar lite över hur boken beskriver könsrollerna. Dels bryter den mot normer, men upprätthåller dem ändå rätt väl. Om ni tänkt läsa den och inte vill veta en massa kanske det är läge att sluta läsa detta inlägg nu. (och sen kanske komma tillbaka när ni läst den) Jag försöker dock att inte vara för avslöjande..

Ett huvudtema är mamman som lämnar sina barn. Hemskt naturligtvis, och flera av barnen förlåter henne aldrig. Pappan däremot, som verkar ha varit nästan lika frånvarande, men utan att ha gjort det som ett ställningstagande, behandlas som om han ändå gjorde sitt bästa. Det är tydligt att förväntningarna på honom inte var i närheten av dem på mamman. Och att det är mycket värre med en kvinna som lämnar sina barn än en man.

Ett annat huvudtema är om en "riktig" kvinna behöver ha barn eller inte. Lurigt tema. I början är boken rätt neutral, och visar flera perspektiv, men går sen rätt mycket över på ett biologistiskt synsätt. Men som gäller båda könen. Männen i boken älskar verkligen sina barn, men de ser dem inte så ofta - och en av dem prioriterar att vara otrogen framför att komma hem och leka med sin dotter.

Sen har vi familjen med stort F, där hon slutar jobbet för att bli gravid (ja, det är vridet lite komiskt i boken också), och han är försörjaren. Jag accepterade det ända tills hans jobb gick åt pipan och istället för att ens fundera på att hon skulle kunna dra in några pengar, flyttar de från det tjusiga huset till en sunkig lägenhet. Då blev jag lite trött.

Välskriven men lättläst var den i alla fall, och läsvärd.


jazz-konsert och släkten

Idag var det konsert. Eller nåt. Spelning för Lf Svea, och även Lf 31 som passade på att lägga sitt styrelsemöte på Rosenlund för att kunna närvara på vår spelning (tack vare Kerstin så blev publiken kanske nästan 20 st på det viset).

Det gick sådär. Det lät mycket bättre under övningen förra gången. "Hallelujah, I just love him" gick i ultratempo, jag hann knappt uttala orden, än mindre spela rätt toner. Också glömde jag bort att jag skulle ha höjt "Fly me to the moon" en oktav och hade inte spelat upp de där lägsta tonerna på saxen, men det gick väl ändå. "These foolish things" blev nog bäst - chaset med mig och Jenny blev rätt trevligt, även om vi inte riktigt hade koll på takterna. Ja...det hade inte skadat om vi hade haft möjlighet att spela igenom en gång innan. Men eftersom vi hade styrelsemötesgänget där i dörren intill blev det inte riktigt möjligt...

Jag blev lite nervös, och ännu mer när Sune kom. Han kände nämligen min morfar - så plötsligt fick jag mindervärdeskomplex gentemot min morfar som jag aldrig träffat och som dog för över 50 år sen. Konstigt. Men han var en rätt spännande typ. Väldigt kreativ vad det verkar, och aktiv inom folkhögskole - och föreningsvärlden, lärare, och författare. Jag känner att jag har inspirerats av honom en hel del, trots att vi aldrig hann träffas. Men Sune är snäll - han tyckte att det var trevligt att höra, sa han.

Återigen lite fördomar förresten: man kan lätt tänka - ja, de här gamla människorna har väl inte så höga krav. Men sen kommer en efter en fram och förklarar att min son/bror/barnbarn spelar professionellt/är musiklärare osv. Och då inser man att det ju är mycket värre att spela för äldre, som ju har hört en hel del och har att jämföra med.

Tur att jag inte har så höga pretantioner.

Även Arne var där, som har jobbat med mormor när hon var lärare. Det är rätt mysigt att få de där kopplingarna bakåt.

Vi blev inbjudna till Spelkvällar på Drabanten, där de tydligen kör så kallat buskspel. Jag kände inte till begreppet, men det kommer visst från spelmansstämmorna, där de spelar i buskarna. (jag tycker det låter lite snuskigt - som buskis). Men det lät skoj, och det är tydligen inte bara folkmusik utan en hel del jazz, och en massa duktiga musiker där som man kan jamma med. Får väl se om jag hinner och vågar ta mig dit nån gång. Skulle försöka släpa med mig Gunnar med dragspelet också, men det lär väl vara svårare...

gjort i slöjden

Idag hade jag mitt smycke som jag tillverkade under möhippan i lördags. Det var ingen som kommenterade det, utom möjligen Emil som var förbi och tyckte att jag såg chefig ut idag. Men det tror jag mest berodde på polotröja och en pärm under armen.

Jag tyckte det var fint i af, men var lite rädd att det skulle ramla av, jag misstänker att jag tog ett för stort spänne, för tråden kan åka ur utan att det är öppet.

doft i T-banan

Idag luktade det München i tunnelbaneuppgången.

De har väldigt rena stationer där.

Lisas fördomar och priviligerade position

Två gånger i rad har jag suttit i en första klass-vagn och tittat på en familj som kommit in och tänkt: "De har nog inte förstått att det är första klass - nu blir det så där pinsamt sen när det ska visas biljett" Man kan tro att det skulle vara för att det var en familj - och jag skulle kunna ursäkta mig med att det är rätt få familjer i första klass, men det är värre än så. Det berodde på att familjerna inte såg "svenska" ut. Båda gångerna har familjerna suttit kvar efter att tågmästaren gått förbi. Dvs jag hade fel. Och fördomar.

Ännu mer pinsamt är det att jag har irriterat mig på de blickar jag ibland fått eller känt av vibbar av den mest förekommande gruppen i vagnen - ja, de vita medelklassmännen ja. Igen. Och så beter jag mig likadant.

Vilket återigen får mig att inse hur lätt det är att inte se sin egen position. Jag har ju haft en del diskussioner med folk som inte vill se mäns priviligerade position i många situationer. Ofta möter jag då ett bagatelliserande av de problem som jag lyfter upp. Eller en förklaring i stil med: - Jo, men det kunde ju hänt en man också, om det vore så här och så här.

Häromdagen disktuerade jag integration med en kille från Nicaragua. Han lyfte upp ett par problem som han stöter på i sin vardag. Till exempel: "Jaha, är du från Nicaragua, min kompis var i Marocko i somras."

Jo. Trevligt för honom.

Han tog ett par exempel till, och jag förstod poängen, men vad jag gjorde var att jag började göra jämförelser med hur t ex min farfars grannar i Sjulsåsen (mellan Gäddede och Strömsund i nordvästra Jämtland) reagerar om man säger att man bor i Uppsala: "Min svägerska har varit på besök i Stockholmstrakten - i Malung" 

Och så bagatelliserar jag hans upplevelse.
 
En upplevelse av att hela tiden vara annorlunda och att klumpas ihop med allt som är annorlunda (utländskt - som nåt slags homogent koncept). Precis som man som kvinna kan bli ihopklumpad med alla andra kvinnor - och placerad i en grupp som förväntas gilla att t ex shoppa, sminka sig och gärna prata bara om det. Eller som man att gilla sport och motorer.

Det jag också insåg när det handlade om min tågincident är att det känns mycket bättre, på nåt mysko sätt, att vara i den utsattes position. Det känns inte så bra att vara en del av dem som förtrycker, eller som upprätthåller ett skadligt system. Det är skönare att sparka uppåt än att att titta på vart man själv sätter fötterna. Vilket ju troligen kan förklara en hel del i hur det kommer sig att vi inte bryter oss loss gamla sjuka strukturer så lätt.


ny blogg och önskebloggar

Upptäckte på Eriks blogg att Kristina också har skffat en! Min favorit-slovak! Jippii! Som hon skulle ha sagt. Kände återigen poängen med bloggar. Eller en till poäng. Dvs att hinna ha koll på folk som man gillar men inte hinner träffa så mycket som man vill.

Flera som jag läst har skrivit önskebloggar, så nu gör jag också det:

Mikaela Bexar - skrev en gång dagbok från sin studietid i Holland i sin sobernetpresentation (på den tiden sobernet var i First Class), har ett underfundigt språk och kloka betraktelser

Jonathan Morén - inte så sannolikt, han var en av de mera envetna motståndarna mot e-mail. Men har alltid varit en person som lyckats få mig att se saker ur ett helt annat perspektiv vilket är befriande.

Sara Andersson - en av mina äldsta vänner som har en känsla för språk och numera bidrar med reseberättelser när hon har gjort en utflykt nånstans.


Kan hända att det dyker upp fler önskemål - jag får väl se om det är nåt som slår in nån gång... (enda problemet är ju att jag ska hinna läsa allas också...)


roller i jobbet

Igår var det budget-AU. Fyra förtroendevalda och jag som tjänsteman gick igenom hundra sidor äskningar på ca 9 miljoner kr, som skulle bli till 4 miljoner. Tufft jobb. Massa bra grejer och idéer som väntar på att bli genomförda. Vi höll på i nästan 12 timmar, och då var det bara cirka 4-500 000:- kvar att skära. Men det får förbundsstyrelsen bestämma om. Handlar om lite vägval, mer än pet i småpengar.

Jag var ju rätt trött, eftersom möhippan gjorde att jag bara hann få ihop 5 timmars sömn. Men med mycket knark (i form av socker, koffein och socker) gick det ändå. Men flummig var jag emellan varven.

Jag tycker det är rätt härligt att jag kan ha så många olika roller i det här jobbet. Det ger så mycket mer utrymme än mitt förra jobb (lärare på behandlingshem för ungdomar med beteendestörningar). Där var jag hela tiden tvungen att vara förebild och rätt korrekt för att kunna hålla dels auktorietet, och dels trovärdighet när jag skulle tillrättavisa eleverna. Till viss del måste jag fortfarande vara förebild, men i rätt många sammanhang kan jag släppa på kontrollen, och det är faktiskt ok att dra knäppa skämt och bete sig lite konstigt även som chef. Framförallt i en ungdomsorganisation tror jag.

Men det skiftar verkligen. Ena stunden ska jag vara en proffessionell representant när man möter andra organisationer, både inom och utanför rörelsen, förhandla löner och avtal, och andra stunden kan jag brottas med en av mina styrelseledamöter ( ta sönder dig, Sergio!).

Jag gillar mitt jobb!

Annickas möhippa

Jag började dagen med att svära över att jag av nån anledning inte hört väckarklockan. Lätt panikslagen över att jag höll på att missa själva överraskningsmomentet insåg jag snart att jag kunde ta en Swebus istället för nästa tåg. Som tur var hade jag redan packat (nästan) allt och lagt i ordning kläder, så på en tjugo minuter var jag iväg och hann faktiskt vara på plats innan Annicka kom. Phuh.

Sen fick jag förmånen att dans street dance i Bounce träningslokal. Hur kul som helst, även om jag såg ut som ett lik i spegeln. Har en känsla av att i princip alla andra fusksolar nån gång ibland (förutom Sara då som hävdar att hon har kvar sin färg från i somras - det är klart, hon bor ju i Malmö, så sommaren är ju kvar lite längre där också).

God mat, turkiskt bad med svart lera att ha i ansiktet, mer god mat, göra smycken och sen sist ut och dansa. En lyckad dag med ett trevligt gäng. Framförallt verkade Annicka riktigt nöjd, och var alldeles överväldigad av att ha alla sina "älsklingar" på samma ställe.

Otroligt skönt är det ju också, vilket jag kommer att tjata om ett bra tag till, att det är rökfritt. Det var säkert det som gjorde att jag inte blev trött förrän framåt halv 3 på natten.

Disciplin och tryck

Var och tränade på första gången på evigheter (typ sen semestern - om man räknar bort nån promenad och så - riktigt illa...) På ett Ki-box pass på F&S. Skönt. Har konstaterat att om jag ska försöka anpassa mig efter när karate-passen är så blir det alldeles för få, eftersom jag är så dålig på att komma hem från jobbet i tid. Och på Friskis har de pass som börjar kl. 20.00. Ypperligt bra.

Det var skönt att få slå lite - är lite skakig i händerna nu. Men jag märkte att jag saknade flera saker från karaten. Men framförallt respekten och disciplinen. Nu stod folk och pratade medan tränaren förklarade! Så ohyfsat. Och vände sig knappt mot honom. Så skulle det aldrig gå till på karaten.

Sen är det musiken. Jag gillar verkligen musik, framförallt att träna till musik. Brukar kunna få mycket kraft om det är rätt sort och orka mer. Men en nackdel är att man missar stämningen. Känslan på karaten, när man står och ska mata slag på mitsen på sin partner, och folk hejar på och de som slår skriker för att orka och det känns som att taket ska lyfta.

Nu skulle man inte höra det om det fanns, dessutom är folk så tystlåtna av sig - man måste ju tränas i att skrika! En fördel på det viset är iaf att jag kan få skrika lite utan att folk tycker att jag är helt knäpp - de hör ju ändå inte.

Folkölsförbannad

 

Jag kan bli så trött på folk som fokuserar fel i viktiga frågor. Det finns så många exempel. Ett är det som Helene har tagit upp i sin blogg – om att det ska vara så himla viktigt att de stackars gravida mammorna och ammande ska kunna få möjligheten att dricka. När blev det en mänsklig rättighet att dricka alkohol, och vore det verkligen så dramatiskt om dessa mammor avstod helt i onödan? När det dessutom finns en hel del tecken som tyder på att det inte direkt är gynnsamt med lite alkohol eller tobak då och då.
 

En annat är förment religiösa (eller för all del andra grupper) som tycker det är upprörande att folk tycker om varandra. De har hängt upp sig på att man inte ska tycka om någon om den är av samma kön som en själv. Ojojoj – stort problem. Sen att vi har en hel värld med människor som har ihjäl varandra av ofta inga orsaker alls – det kan vi skita i! Men två flickor som tycker om varandra – bäst att ingripa!

 

Idag var det dock folkölet – den frågan stöter jag ju på emellanåt på jobbet. Scenariot ser ut så här:

 

  • UNF testar om butiken sköter sig enligt lagen – det vill säga inte säljer alkoholhaltig dryck – läs folköl – till någon under 18.
  • UNF visar att de inte sköter sig. Enligt lag är den enskilde kassören/kassörskan ansvarig. UNF anmäler – och polisen åtalar.
  • Media målar upp en bild av en stackars utsatt kassörska (i det här fallet) som UNF har trakasserat genom att se om hon kan göra sitt jobb.
 

Och då undrar jag. Var ligger problemet? Vem är offret? UNF har naturligtvis inget som helst syfte att trakassera enskilda kassörer – det skulle vi inte vinna många politiska poäng på. UNF skulle dessutom helst vilja att de ”stackars” kassörerna slapp ta ansvar för att kontrollera alla, genom att flytta folkölet till systemet – där de kontrollerar hela tiden, eftersom det i stort sett bara är såna varor där.

 

Jag kan se ett helt annat offer – säg en 14-årig tjej som får köpa ut tillräckligt med folköl för att supa sig redlös – går på fest, och blir våldtagen. Säg en 16-åring i motsvarande situation, som blir våldsam och slår ner någon. Eller kanske en 15-åring som dricker sig medvetslös, får alkoholförgiftning. Ja, det finns en massa skräckscenarier man kan tänka sig är resultaten av att en hel del kassörer och kassörskor faktiskt har brutit mot lagen.

 

Om nu ansvaret för att hantera en drog (vilket alkohol och därmed även folköl kan användas som, och är, enligt UNFs och WHOs definition) ligger på alla de enskilda butikerna – då måste de väl också kunna förväntas följa lagarna. Och även då stå till svars om de inte gör det. Och då spelar det ingen roll hur många gånger vi testar, eller om 16-åringen råkar se ut som 18. Lagen ska följas i alla fall.

 

Det bisarra i hela det här scenariot är att media och även försvarsadvokaten målar upp UNFarna som förövare. Det vill säga ungdomar som har valt att engagera sig, ta ställning och avstå från alkohol och andra droger – visa sin solidaritet med de utsatta i samhället och en vilja att göra någonting åt ett samhällsproblem. Dessa ungdomar målas upp som ett problem. När de i själva verket är en del av lösningen! Och visar på problemen. Förnekelsekraften hos de butiker som attackerar UNF efter att ha blivit kontrollerade och visat sig inte klara sin uppgift är uppenbarligen riktigt stor. ”Det är inte mig det är fel på – det är dem!”

 

Ja, nu hamnade min insändare här. Kanske ska anpassa den och skicka nån annanstans också… Var tvungen att skriva av mig lite hur som helst.


Mötesmaraton

 




Inte första gången det blev en sån dag, och sannolikt inte sista.


Skulle haft ett möte på tåget som inte blev av eftersom Torberger missade. Mer nöjesbetonat dock – vi skulle skriva färdigt den nya nykterist-hiten (finns ett visst behov efter Prinsens insats..)


Skulle visst ha varit på ett möte på Klara södra på morgonen om lokalerna där, men hade inte skrivit upp det i kalendern – och då finns det ju inte. Det blev på telefon istället. Sen hade jag en liten lucka innan lunch och möte med Junis och Jönköpings distrikt om Global kids-projektet. Kom på lite ny vinkel på det – för att sprida det mer och få ut mer av det. Eftersom jag inte har klocka (batteriet tog slut förra veckan) missade jag mitt inbokade telefon-säljarmöte med 10 min. Ringde upp sen och fick presenterat ett system för policys och sånt. Under det samtalet bokade jag samtidigt in att lägga in ett spontant möte med Per-Åke om förebygg och mediakritik – en massa stora projekt som vi inte vet vart de ska ta vägen. Under det mötet blir jag uppjagad av Jönköping som ville ha ännu ett möte kring sina lokaler och tankar – vilket jag nog hade halvt lovat tidigare. Spännande det också.

Så fem stycken möten blev det. Och då hann jag ändå nästan göra färdigt Eriks Eurocardfakturor nånstans däremellan. Eller, om jag ska vara ärlig, samtidigt som jag satt i telefon. Skriva siffror och prata går utmärkt samtidigt. Jobbigt samtal blev dock kvar från dagens planering. Får bli imorgon istället.


Ja, en klassisk dag på jobbet.


Glidande dröm


 
Jag drömde att jag var på typ en tunnelbanestation och det var otroligt halt på golvet, och nästan inget folk ute, eftersom alla tyckte att det var för halt för att kunna gå på. Jag testade att glida fram istället för att gå, lite för att det var skojigt, och lite för att det var lättare. Lite småläskigt – inte perfekt balans, men rätt kul också.


Jag påmindes om drömmen när jag halkade nerför backen vid Gammelgårdsvägen – den är nog byggd för att vara hal.


Tolkning: tja, kanske spännande jobb, mycket ansvar, ganska ensam i uppdraget, men roligt samtidigt


vadå sport?

Jag har aldrig riktigt förstått fascinationen med sport. Nu hade Robert också bloggat om sport. Alla dessa intelligenta trevliga människor, Åsa och Pierre är antingen förkrossade eller upprymda beroende på vilket lag de hejar på. Varför det? Varför heja på nån?

Jag brukar säga att jag är sport-analfabet, kanske skryter jag lite med det, men imponerar inte på så många. En fördel är att det är iaf ett område som jag inte är intresserad av. Annars är jag ju nyfiken på det mesta.

Missförstå mig rätt - jag gillar att sporta (även om det är alldeles för lågprioriterat just nu), och kan tycka det är riktigt kul att se en match nån gång. Men det där att följa siffror, när man inte ens har sett folk spela. Nej, jag förstår inte.

foton från förr

Då och då får jag en påminnelse om att mitt fotoalbum på nätet håller på att tas bort eftersom det inte har varit aktiverat på 90 dagar. Jag blir alltid lika förvånad, det var ju alldeles nyss som jag klickade på att det skulle vara kvar. Sen är väl frågan hur länge det är värt att behålla den - när jag la upp bilderna kändes det som bra kvalitét av mina scannade bilder. Men idag när alla har digitalkameror känns mina gamla bilder lite korniga plötsligt. Trist. Men det är fortfarande en hel del fina. Så i ett försök att få lite mer tryck på den sidan lägger jag nu upp en länk:


http://groups.msn.com/Lisaphoto

en länk i kedjan

I går drog jag mitt lilla strå till stacken och samlade in pengar till Världens barn under en ganska kall och blåsig timme. Det var skojigt. Till 90% positiva reaktioner - de negativa består mest av att bli ignorerad. Och det har jag ju bloggat tidigar om vad jag tycker. Men nu orkade jag inte bry mig om det faktiskt.

Det som kändes bra var när man fick kommentarer som:  - Åh, så bra, jag hade tänkt ge pengar idag, men har inte sett någon med en bössa!", eller "Nu har jag sett er hela dagen, så nu har jag inte samvete att stå emot längre."  Jag var en del av något mycket större. En del av min organisation, som deltar tillsammans med 14 andra stora organsiationer för att hjälpas åt att hjälpa på en massa olika håll i världen. Det känns coolt.

Jag har lyssnat på föreläsningar (på Sri Lanka) om det civila samhällets roll i demokratins utveckling. Det kan låta abstrakt och lite flummigt. Men, precis som patriarkatet, så kan man faktiskt se det ibland. Som igår. En massinsats av det civila samhället - över hela landet - samtidigt. Jag gillar våra folkrörelser - det är verkligen något som jag är stolt över i Sverige.

självkritik

Jag har läst att det var en metod man använde flitigt i Kina. Hoppas de har slutat med det nu.

Jag gav mig själv lite feedback på mitt bloggande i morse. Inte bara pga Antons top-fem-lista på vilka bloggar han tycker är bäst.

Inser att jag inte har vant mig vid formatet än. Det är ju ett nytt sätt att skriva på. Men jag ska jobba på att göra fler korta inlägg. Tycker inte riktigt om när jag bara svamlar. Som nu nästan. Fast jag är fortfarande inom ett och samma ämne nu. Så det är ok. Blir mer stream-of-consciousness då - och det är ju en teknik som finns iaf. Undrar om det kommer att skapas ett nytt stilgrepp av bloggandet. Så om ett tag kommer lärarna att lära ut stilgreppet "bloggstil" eller nåt. Vore kul.

Essingen avskuret

Idag var det nån klåpare som körde in i bron med en stege (som måste varit extremt hög) till Stora Essingen och skapade kaos i några timmar. Trafiken över bron spärrades av. Vi fick desperata telefonmeddelanden om att vi var fast på ön. Men det var inte riktigt sant, för det finns en bro till. Men det var en fascinerande tanke. Stockholm måste ju vara helt kass ur krigssynpunkt - massa broar överallt, lätta mål - skapar mycket kaos. Hoppas jag inte planterade någon hemskt tanke nu, men det blir ju inte helt långsökt att få vibbar till lite terrordåd när sånt händer. Vi är ju inte riktigt vana vid den typen av kris i Sverige. Som tur är.

När jag skulle åka in gick det att åka buss igen, och vi såg hur de lagade räcket lite på andra sidan. Såg inte så dramatiskt ut - men det är ju bra att de är försiktiga. Det är vi ju i Sverige.

citat från föreläsning

Mathias (http://mattis.se/) bidrog med ett citat från Emmas föreläsning som jag också skrev upp. Riktigt bra. Men jag skrev upp ett till som var tänkvärt - om än inte lika humoristiskt:

"Det är så svårt att få hjälp i Sverige idag så man behöver inte vara orolig för att få det för tidigt!"

avkopplad och spanska ljud

Jag kom hem supertidigt från personalsamlingen - tack till Ullie som hittar genvägar genom skogen! Det är så skojigt när man är ute på vishan (ja, försök stava det själv då!) så där. Jag blir alltid lite fascinerad över att det finns vägar - rätt fina dessutom, och att folk faktiskt bor så!

Nu blev det ju en del jobb till, dels försökte jag få min mailbox att se mer anständig ut. Över 20-30 rödmarkerade mail känns inte bra. Även om jag läst att Maria Wetterstrand har 1500 olästa hela tiden. Och är nöjd med att hålla det på den nivån. Jag är ju trots allt inte riksdagskvinna. Och sen ringde telefonerna lite. Både den privata och jobbets, så jag fick lägga på i rådgivningen kring mammas skrivare för att svara i den andra.

När jag skulle sätta mig för att blogga sen fick jag inte igång uppkopplingen. Så nu var det min tur att tekniktråka. Suck. Har ju fått skippa routern för att kära Hägerdal köpte en dålig, så nu blir det till att dra ur sladdar och starta om modem. Lite segt. Framförallt när man startat om både dator och modem 10 gånger och det ändå inte funkar. Sen gav jag faktiskt upp.

Gick för att hämta cykeln och missade att kolla in 002-bilen som Gunnar tipsat om. (jag är ju inte så väldigt engagerad i tävlingen - men faller så lätt för grupptryck...) Såg på ett Star Trek dubbat till spanska - Micke lyckas visst inte alla gånger, men det är lite kul att snappa upp några ord här och där. Texten är ju engelska så det är lugnt. Däremot märkte jag att de har ett annat sätt att lägga in bakgrundsljud, så jag upplevde det inte ens som att Jake och Nog rörde sig i sin shuddle, eftersom det var fel ljud. Sånt man inte tänker på när det är som det brukar vara.

Och så var jag tvungen att slå på datorn en gång till ändå, för att bränna skivan med blueskomp som jag ska ge tillbaka imorgon. (helt lagligt brorsan - det är egetskapat komp!). Och så funkar Internet. Livsfarligt - jag som låg så långt efter i allas bloggar. Och sent blir det. Vojne, vojne.

potatisattack

Jag vet inte om den här drömmen har med mitt förra blogginlägg att göra, eller om den bara är inspirerad av den nya chipsreklamen. (som ju är väldigt bra - jag vet inte om det finns flera varianter - den jag sett är när det är dags för det stora potatismötet och potatisarna samlas i hemlighet)

Inatt drömde jag i alla fall om att jag var ute och åkte bil, med pappa och några till. Det ösregnar. Plötsligt regnar det inte bara vanligt, utan det flyger in potatisar genom fönstrena. De är i storleksordningen enorma bakpotatisar - tunga grejer alltså. Vi tycker att det är lite konstigt och undrar om det är naturligt. När vi kommit förbi det värsta vänder jag mig bakåt i bilen och ser att det kommer som två stråk av potatissvärmar från en skogsdunge en bit bort. På nåt vi tar vi oss dit för att undersöka saken.

Väl på plats är det lite oklart i drömmen om det handlar om potatisar eller stora grodor. Vi testar i alla fall att täppa till jorden från olika sidor för att se om vi kan skapa ett undertryck i jorden och pressa upp potatisarna (eller grodorna?). Till slut lyckas vi, och ett par stycken ploppar ur. Men ingen svärm alls. Vi har alltså bevisat hur det gick till.

Ja, jag lämnar drömmen öppen för tolkning. Min enda just nu är alltså alla svärmar av intryck jag får hela tiden.


(jag har inga tvångstankar om potatisar vad jag vet - men jag har en gång träffat en kille som var rädd för bananer)


Intryck (hur många tusen per sekund är det?)

Idag under det korta Friskis&Svettispasset jag hann med ikväll funderade jag lite över hur många intryck jag haft den senaste veckan.

I fredags var jag till exempel på Fryshusets "Mässa för eldsjälar". Ett av de inspirerande passen där var Lo Kauppi som gav en inblick i sin pjäs och barndom. Hon var härligt förbannad. Idag har jag lyssnat på Gustav Fridolin och Emma Morawski. Alla dessa tre har sagt en massa bra saker, och de har sagt saker som jag brukar säga, men med vetenskaplig och erfarenhetsmässiga skäl bakom också. Det känns så bra. Dels att de bekräftar vad jag tycker, men också att det finns fler som tycker som jag. Nu har jag väl delvis valt dessa intryck. Fridolin fick vi ju eftersom Helene känner honom, och det var ju jag som anställde Helene, och Emma var det jag som tog hit. Lo Kauppi visste jag faktiskt inte vad det skulle innebära, och jag visste heller inte att Emma tyckte så lika som jag i de här frågorna. 

Ämnena handlar om hur vi behandlar barnen i samhället - vilka möjligheter de får att utvecklas utifrån sina förutsättningar och sociala situation. Lo var förbannad på en massa instanser och att vi inte satsar på barnen tidigare. Hon hade dessutom räknat på hur mycket hon hade kostat, och hur mycket hon kunde ha kostat om insatserna satts in i rätt läge istället. Det skillde ungefär en fritidsgård. Vi vet, men vi gör inte.

Emma pratade idag om skolvärlden och hur vi kan möjliggöra för fler än de stillasittande, lätthanterliga eleverna att känna sig värdefulla och utvecklas. Vi vet, men vi gör inte. 

Frustrerande. Gå gärna in på www.lokauppi.se för att läsa hennes manifest.
 

 

Personalsamling - fylleblogg

Mitt i natten - kan som vanligt inte komma i säng. Får nåt slags socialumgängestvång av mig själv. Lyckades i af gå nästan själv genom ljusspåret på kvällen. Det var skönt och vackert. Sög in lite av alla skön energi som funnits under kvällen och av den vackra natten med orange måne och stjärnor.

Känns som en bra dag, en samling med alla IOGT-NTO:rörelsens organisationer. Vi har varit lite seriösa och pratat samarbeten, och vi har framförallt varit kreativa och lekt tillsammans. Fantastiska uppslag till adbusting och reklam. Vad sägs om "Skoj må ni tro - IOGT-NTO!", eller "Alkholproblem? - ta steget - bli alkoholist."  "I Sverige finns 200 000 barn till missbrukare  - hjälp oss att bli fler" En bejublad hit  - skulle kunna bli vår nya hit i rörelsen? till låten av I`m so excited. Kvällen avslutades med magdans blandat med salsa - världens drag! (utan drog) Och ljusspår sen då.

Men, kvällen var inte slut. Janna från Västerbotten körde ju ett Puls bas-pass. Superskönt - det får nog bli Friskis nu ändå. Jag ska kolla hur sena pass de har där hemma, så att man hinner dit.

Nu har faktiskt de andra gått - så nu slipper jag vara duktig och gå ifrån de andra.



Helg men inte ro

Tycker egentligen att blogg-scheman är sådär, men nu blev det ett sånt iaf.

Helgens önskelista:
-         slipa tapeter och spackla

-         kolla upp färg och köpa

-         köpa tapetklister för att grunda med

-         köpa borrmaskin

-         måla

-         kolla soffor på Ikea

-         köpa kökslampa på Ikea

-         kläder till Gunnar

-         Björklinge – hjälpa pappa med brädor över poolen

-         Till moster Karin  - kolla på verktyg

-         Båten  - lämna tillbaka varningstriangel, dra över pressenning

-         Lindas mammas kökssoffa


Resultat:

-         slipat tapeter och spacklat nästan allt

-         kollat en massa färgprover och har svårt att bestämma mellan en väldigt ljus, men kanske för gul och McDonaldslik, eller en svagt brunaktig nyans

-         köpt tapetklister

-         köpt borrmaskin (hemskt svårt – drömmen var en slagborrmaskin som var sladdlös, men då var de så himskans dyra så det blev inge kul – blev tillslut en B&D utan slag – men mer kvalitet än vad vi höll på att köpa)

-         kollade soffor (under 5 min på ca 10 soffor – Gunnar pratade om att spela in mig på film) insåg att den vi spanat in i katalogen inte var snygg – den såg hafsig och gigantisk ut

-         köpt kökslampa, och lite till  - bl a en supersnygg sovrumslampa med såna där massa bubblor – liknar den snygga 70-talaren som fanns i Gunnars pojkrum, men den här är vit istället för orange (trots att det visst är den rätta färgen nu)

-         lagt igen poolen i Björklinge, klippt gräs och krattat

-         hälsat på Carsleys grav och fikat med moster och mamma, fick massa fina verktyg

-         plockat ner mast, spolat rent båten och lagt på presenning

-         repat låtarna med Jenny och Magnus

Bonus:
promenader – både fredag och lördag kväll. Lördagens blev betydligt längre än jag trodde jag orkade. Delvis pga bloggen. Där fanns visst en reklam för skattjakt som vi begav oss på mitt i natten. Mysigt. Men hittade ingen skatt.

Nöjd, men hemskt trött. Var svårt att vara fokuserad på spelandet och sången på kvällen.

Ont i:
Benen – efter promenader

Armar – efter dryga 20 feta brädor

Händer – efter slipning

Läppen – efter saxofon

Drömt om: jobb. Kamratstödskurs och ngt annat.


Upptäckter:

-         Det gamla elverket i kvarteret som byggs om ska inte bli lägenhet som jag fantiserat om utan lokal
           för Odd Fellows – pappa visste förstås
-         Det finns en till väg från Rosenlund, rakt genom skogen

-         Det fanns en stege inbyggd i båtställningen



patriarkatstudie

De som äter lunch med mig får ibland höra lite av mina tankar som sen blir bloggar, men det är ju kul att få till i skrift också.

Igår var det RS-möte.

Jag fick en chans att studera patriarkat-strukturer igen. Ibland kan man fråga sig om pratet om patriarkat är rimligt, om det verkligen finns. Men så möter man det, nästan löjligt tydligt. Här är vi, så här gör vi. Och de här härskarteknikerna väljer vi att använda idag.
De jag har studerat, inte bara nyligen, är:

  • Hålla varandra om ryggen – ojoj, han är ju min kompis, så han måste ha ett jobb, eller en fördel eller vad det nu är
  • Ignorera kvinnor – ja två extremt konkreta exempel igår. Där det påpekades av den ignorerade men patriarkatet väljer att förneka och lägga över det på henne, att hon inte vinkade tillräckligt, och att  han inte såg henne. Ja, det var ju just det.
  • Förlöjligande, till exempel av jämställdhetsarbete
Jag noterade nyligen också något som jag inte tror är en härskarteknik (om man inte räknar in att söva folk under mötet) men som ändå måste vara en patriarkatgrej. Så här går det till:

 - En gubbe pratar om något, helst rätt trist och innehållslöst, i kanske 10 min.
 - När han är färdig tar nästa gubbe vid, kanske passad till av en tredje gubbe. Denna andra gubbe pratar även han,om något relativt innehållslöst i cirka 10 min.
 - Sen kan man lägga till valfritt antal gubbar därefter, med samma koncept.

Jag tror att det är som en slags ritual. För att bekräfta att den ena gubben var viktig, så måste den andra gubben prata och därigenom visar han att han är viktig också. Och så bekräftar man varandra. Jättefint. Dunk, dunk i ryggen. Men med ord liksom.

Sen blir jag lite fascinerad över fenomenet att någon kan öppna munnen, till synes utan att veta vad han ska säga, och sen kommer det bara en massa ord. Men när anförandet är slut har han ju verkligen inte sagt nåt ändå.

Jag är nog lite rasist är jag rädd - mot medelålders vita män.

(Inget av ovanstående har förstås någon som helst referens till verkliga händelser eller personer)




Jag hatar att inte synas

Numera har jag inte så stort behov som förr av att synas mycket. Men att synas överhuvudtaget gillar jag.

Idag var vi till hamnen för att köra bort båten till sitt nya vinterbo. Jag och Gunnar står vid båten och fixar när en av gubbarna som jobbar där frågar nåt:
- Ska du köra bort båten i Saaben eller? (vi lånade snälla Ulrikas bil, eftersom vår inte har dragkrok).
- Ja, svarar Gunnar. Och påpekar att den måste köras lite försiktigt eftersom vårt drag inte har lampor.
 - Du får väl låta tjejen köra då, så kan hon blinka till polisen om ni blir stoppade, säger gubben då.

Gunnar förklarar att det är ju en hel del kvinnliga poliser numera, och samtalet ebbar ut.

Mig stör det:
1  - att jag inte blir tilltalad. Att om man är två vid en båt är det automatiskt mannen som anses vara den man kan prata med. (gäller naturligtvis inte alla, men tillräckligt störande många) Det skulle ju gå att komma undan med ett  "ni" i sammanhanget t ex. Det vore väl sannolikt att båda ska åka iväg med båten som båda jobbar med.
2 - att gubben dessutom förväntar sig att jag ska spela på min så kallade "kvinnlighet" för att vinna fördelar gentemot en förmodad manlig polis. Sånt gör jag inte. Däremot kan man vara trevlig och använda sin sociala kompetens, men det har inget med kön att göra.

Queen of Blues

Ja, kanske inte riktigt än. Men öm om fingertopparna är jag igen. Hoppas få upp hårdheten snart där. Just nu svider det lite när jag diskar.

Igår var det gitarr-lektion igen. Jag sa ju till läraren sist att jag gärna spelar blues, och det tog han fasta på. Så nu kan jag spela blues. Hur kul som helst! Och mycket lättare än jag hade kunnat ana. Jag kan göra ett amerianskt sit-com riff, och ett lite vassare. Båda har jag ju hört hur många gånger som helst, och inte trott att jag skulle kunna lära mig. Det är så fascinerande med kunskap. Det är precis som när man lyssnar på en sån där språkkurs. Först spelar de upp ett stycke konversation, som man inte förstår nånting av. Sen går de igenom allt, steg för steg, och sen spelas stycket upp igen, och då förstår man alltihop. Fantastiskt.
 
Om jag bara övar riktigt mycket nu så kommer det nog kunna låta bra så småningom också.

engagemang

Robert lyckades få en plats hem från FS-mötet på samma tåg som jag. Först konstaterade vi hur trötta vi var, när man väl unnade sig att slappna av lite. Jag skrev färdigt protokoll och Robert skrev mail. Sen började vi diskutera en massa spännande frågor: drogpolitik, mediakritik, folkölsfrågan, förebygg, skolmetoder, internationella projekt, Tema. Efter ett tag, kanske en timma, frågar grannen mittemot nyfiket vad vi representerar som för sånt engagerat samtal.  Och efter att vi förklarat kommenterar han: - Om alla i förbundet arbetar lika hårt som ni måste det finnas hopp för er!  - Det gör de flesta, svarar jag.


blogg bland bloggare

Det är lite skojigt att vara på samma ställe som ett gäng bloggare, och är en utmaning att skriva sin egen innan man läser deras. Men oftast reagerar man väl inte över samma saker ändå - så det är väl som med konst, samma modell ser helt olika ut beroende på vem som ritat av.

Mjuka axlar

Här går jag och tror att jag är spänd och har stressat mer än vanligt under en dryg vecka. Och så bokar jag klokt nog in en massage. Var där nyss, jätteskönt. Fick testa shiatsu också. Och så säger hon efteråt dels att det kändes att jag var medveten, och att det var länge sen hon träffade på så mjuka axlar. Mjuka! Jaha.

Men det måste väl betyda att mina små Qi Gong-övningar och solhälsningar har viss effekt då. För när jag får ont så brukar jag oftast göra nåt åt det direkt.

Sen finns det väl många nivåer. I helgen gjorde jag lite övningar innan jag gick och lade mig, och kände mig helt avslappnad och skön i kroppen när jag kröp ner i sängen. Och ändå drömde jag stressdrömmar. Och blev förvånad över det. Men det går kanske inte på en kvart att bli av med en veckas stress. Det kan ju vara så iaf.

70-talsbarn

Man kanske skulle tro att det skulle handla om mig med den rubriken. Men nej då. På vår lilla trevliga gård har vi ett gäng barn som brukar spela fotboll. Igår kopplade jag till den där fina filmen med Tage Danielsson och en liten kille som vaknar en dag och har blivit uttagen till landslaget. Fimpen heter den säger min sambo nu. Där har han såna snygga T-shirts med kanter på ärmarna. Det roliga är ju att mina grannbarn har likadana tröjor. Men framförallt är de ute och leker, och sitter inte inne framför en TV eller dator. Det måste ju vara 70-tal.