dröm och nytt tåg

Inatt drömde jag att jag var ute och åkte tåg med gubbarna i styrgruppen. Vet inte vad det handlade om riktigt.

Nu sitter jag på tåget till Göteborg och är chockad över att man numera både kan prata telefon och surfa. Helt otroligt. Just nu är det gratis att surfa, sen ska de väl ta ut nåt saftigt pris för tjänsten. Bara att njuta medan det går.  


filmbilder

Är det för att jag tillhör den så kallade Generation X som jag ser saker i filmbilder ibland. Men den definitionen är kanske att man ska jämföra upplevelserna. "Åh, nu ser himlen ut som den gjorde i den där filmen" Så brukar jag känna när jag lyssnar på musik och går på stan - att jag är med i en film med bra filmmusik. Det blir ännu tydligare när man lyssnar på just filmmusik. Häromdagen blev tågets färd in i Stockholm riktigt dramatiskt när jag lyssnade på introt till Forrest Gump. Testa det!

Nu ikväll cyklade jag förbi en liten fotbollsplan. Det blev just en sån där tjusig filmbild: En ensam pojke står och sparkar boll mot målet, det är kväll, ganska varmt, lamporna ger ett orange sken. För att skapa en känsla av frihet, eller kanske ensamhet, eller trygghet. Beroende på vilken musik man lägger på, och var i filmen man placerar bilden.

(och så är det när jag ser det som jag får ett sånt blogg-behov. Vilken tur att jag har det här!)

potpurri, spioner och hierarki

Nu är det inte bara guld i trottoarkanten längre - nu är det ett helt potpurri av färger. Helsnyggt. Och så luktar det gott också.

Idag hann jag prassla lite medan jag väntade på min kompis vid sushin. Hon som jobbar med kontraspionage. På riktigt. Jag fnissar bara när jag pratar med henne om det. Det är ju så tokigt. Sånt kan man ju inte jobba med. Egentligen alltså.

Hon hade en lösning på hur man hanterar hierarkiska strukturer också - man låtsas som att de inte finns och bara gör. För frågar man nån så kanske den säger nej bara för att stoppa upp dig. Ojoj. Tacka vet jag folkrörelse. Fast vi har det säkert också, men det syns väl inte lika tydligt. Men det händer ju att det är slut på stolar i konferensrummet när den kvinnliga chefens område ska diskuteras där också. Typ.

Guld eller diamanter

Eller hur blir motsatsen till ordspråket "Pest eller kolera". Är det så sällan man behöver säga det att det inte ens finns?

Det är en rätt häftig upplevelse i alla fall, att sitta och välja mellan bättre eller bäst.

Var på möte hela dagen med Beredningsgrupp Öst inom Forum Syd. (Forum Syd är en samlingsorganisation för en bunt mindre föreningar och organisationer som arbetar med samarbetsprojekt med pengar från SIDA - kort beskrivet). Ett av mina få ideella uppdrag numera.

Läste 38 PM från igår kväll kl 22 till imorse kl 10 med en massa helt olika, men de flesta väldigt bra, insatser och samarbeten kring områden som demokrati, organisationsutveckling, jämställdhet, drogprevention, HIV-prevention, utveckling av idrott för handikappade i Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Rumänien, Georgien och Kazachstan. Till exempel. Tänk att det finns så mycket människor som vill göra så mycket bra saker! Och att det händer så mycket bra!

Första gången jag fick en sån här aha-upplevelse var nog i styrelsen för IOGT-NTO:rörelsen internationella institut. (Populärt kallat III - en skojig förkortning). Där fick jag berättat för mig om en rad olika framgångsrika projekt på Sri Lanka, I Tanzania och Kenya. Där det verkligen hände bra saker. Människor utvecklas, system skapas för bättre demokrati och påverkan. Det är så skönt att få jobba med sånt. Och det är så skönt att kunna känna att det händer såna grejer, när man råkar se på nåt dåligt program på TV - som nyheterna till exempel. Det är ju lätt hänt att tro då att det bara sker skit i världen. Men så är det ju inte! 

En annan sån lite chock-artat men ganska banal upptäckt, var när jag satt på ett möte med Life-Links styrelse (som jobbar med freds och miljö-projekt runt om i skolor i världen) och fick se på några foton som en av skolorna som delta skickat in. Det var från en flickskola i Iran om jag minns rätt. Foton på elever som planterade träd och gjorde skojiga saker. Flickor i slöja och skoluniform. Och som skrattade. Jag tror inte att jag nånsin sett såna bilder förut. Dels var det tjejer från ett mellanösternland - de flesta bilder man får se på TV och i tidningar innehåller nästan bara män och pojkar. Dels var det positiva bilder. Ingen grät, ingen demonstrerade, ingen var skadad eller död. Det var helt vanliga skolflickor, som skrattade och stod framför kameran en vanlig (eller kanske lite ovanlig) skoldag.

Näsan över vattenytan


Det är härligt att simma. Kraftfulla tag i skönt vatten.

Det är värre när man samtidigt som man simmar också ska bygga en bro med ena handen och fånga fisk med andra.
Då blir det att trampa vatten istället. Rätt jobbigt, och man kommer inte så långt.

Det blir svårare med andningen, och kan till och med bli ett par kallsupar ibland.

En liten stress-metafor som dök upp i huvudet medan det vackra höstlandskapet susar förbi tågfönstret.


Med rätt att vara barn


Var på seminarium som Junis ordnat kring ämnet barn till missbrukare. Barnombudsmannen var där, och folkhälsoministern. BO sa vad jag brukar säga – förebygg, förebygg, förebygg. Tidigt – så blir det billigare än akutinsatsen senare. Och dessutom mindre lidande.

Jag tror att Morgan Johansson höll med också. (båda var dessutom vackert eniga med IOGT-NTO:rörelsen om den restriktiv alkoholpolitikens framgång). Frågan är när vi kommer dit. Men Morgan kan ju inte påverka alla kommuner förstås. Men det måste väl finnas några vettiga människor där också. Jag är övertygad om att det finns smarta politiker. Det gäller ju bara att omsätta alla goda tankar i verklighet! Hur svårt kan det va?


Bygg om alla skolor

Jag har inte bloggat nåt om skolvärlden än. Det kan bero på att jag inte jobbar där nu, och det därför inte upptar så stor del av min tanketid. Häromdagen var jag dock och gick igenom min pedagogiska utredning med en gammal elev på det behandlingshem jag jobbade på förra året. (känns som ett helt annat liv - och det var det ju också på sätt och vis)

Då blev jag iaf lite påmind om mina upprörda tankar kring skolan. Just på den platsen var det ju förmånligt mycket utrymme för eleverna att sitta i fred, vilket var extra behövligt eftersom flera har koncentrationssvårigheter. Men när jag jobbade i den vanliga kommunala skolan var det lite värre. I mitt första jobb som lärare hade jag en 7:a med 33 elever, samlade i ett kvavt klassrum med värdelös akustik. Alla elever var väldigt sympatiska, men väldigt pratiga. Dagens pedagogik går som de flesta vet, mycket ut på att samarbeta. Grupparbeten, två o två-arbeten och så vidare. Ganska lite katederundervisning (vilket var tur för min röst hade tufft ändå att överrösta när nån skulle viska till grannen). Tänk er 15 samtal, i normal ton, i ett och samma rum. Och så försök att jobba koncentrerat där. Inte bara en timme, utan hela dagar. Hela veckor. Det är ju knäppt, det fattar ju vem som helst.

Under den här perioden var det valpropaganda ute på stan, och på en av affischerna stod det "Individanpassa skolan!". Jag blev asförbannad. Vore väl läge att gruppanpassa den först kanske, innan man börjar prata om individer. Idag är det ju bara anpassat för en hop.

Det är därför man behöver bygga om alla skolor. (kanske det finns några nybyggda som klarar sig) Det är ju bra med ett par större rum, för katedergenomgång och föreläsning. Men till allra största del ska det vara grupprum, gärna med glasväggar så att läraren kan ha uppsyn över vad som händer - men ändå så att eleverna kan få lite ro att arbeta. Som min gamla  kollega sa: - "Det är ju ingen som skulle tvinga alla vuxna att sitta i kontorslandskap!" Tur är väl det!

Stockholmspussel

Jag är uppenbarligen inte så hemma i Stockholm som jag tror ibland. Eller så är jag bara dålig på att läsa kartor. Jag skulle på ett möte, och hade den här gången skrivit ut en karta från Eniro för att hitta rätt. (man lär av misstagen - så slipper man springa planlöst för att hitta LSU-träffen, eller hur Erik) Jag var rätt säker på att det låg liksom bakom T-centralen, och funderade mest på vilken T-banestation som syntes på kartan. Vid Fridhemsplan tog jag det säkra före osäkra och frågade spärrvakten. Han pekade ut min gångväg. Det visade det sig att det var Fridhemsplan som var den närmsta. Störtlöjligt. Vilken tur att jag inte började åka nånstans - hade känt mig ännu dummare då. Än en gång är det uppenbart att jag inte har förmågan att sätta ihop olika delar av en stad. Jag kan ju områdena runt stationen hyfsat, och områdena runt Fridhemsplan. Men jag hade inte riktigt förstått var och hur de sitter ihop förrän idag. Jag försökte till och med argumentera emot spärrvakten, innan jag insåg att det var jag som var ute och cyklade.

Nu har jag iaf gått sträckan, och återigen konstaterat att Kungsholmen är riktigt mysigt. Känns utomlands på nåt vis. Och mycket stad. Om man gillar det. Jag gillar det ibland.

Idol och tråkiga personer

Jag har sett på TV! På ett program, inte bara film heller. Jag såg lite på Idol. Det är ju en rätt sympatisk program-idé, folk som faktiskt kan något får chansen att visa det, och blir bedömda på ett rimligt sätt. De måste inte ens ha byggt om kroppen för att få vara med.

Det som slog mig var vilka enormt tråkiga programledare programmet har. Och inte bara en, utan två - som är precis lika tråkiga. Jag kunde knappt skilja dem åt första gången. Det jag undrar är - är det meningen? Är det ett strategiskt drag att programledarna inte ska skymma artisterna? I så fall kanske det är bra.

jazzande

Det är häftigt med musik, och ännu häftigare att skapa musik själv. Jag vet inte riktigt hur det går till. Blir alltid lika förvånad när jag tar ut en låt och det blir rätt - eller improviserar och det låter bra. Jag har ju ingen riktig koll på kunskapen, men den verkar sitta nånstans i kroppen ändå. Fast så kanske det är med annan kunskap också - det är inte alltid jag är medveten om vilka saker jag kan.

Nu är jag lite slut i läppen i alla fall. Och då dissade jag ändå Magnus Xaphone - den var ju svinjobbig att spela på.

Blev förvånad också att rösten höll även på de högre tonerna.

Det var nog en nyttig avslappningsövning. Ska nöta på fingertopparna på gitarren lite mer senare ikväll också.

den tomma helgen

För några år sen började jag träna mig på att slappa. Och blev rätt bra på det tror jag. Men nu behöver jag nog träna igen. Det här var den första "tomma" helgen på jag vet inte hur länge. De tidigare har varit fyllda med diverse familjehögtider, fester, eller jobb.

Lördagen blev dock bortlovad till pappa för att hjälpa till med upptagning av hans båt. Det innebär tidig morgon, men ändå för sen ankomst till båt-upptagnings-gänget. Underbart väder, som det inte gjorde nåt att jag blötte ner mig av högtryckstvätten i - det torkade raskt i solen.

Vi lyckades dessutom storhandla på hemvägen utan att bli osams - även om Gunnar fick ta tag i min handled och mana på med mantrat "Gå till kassan" för att jag skulle sluta köpa alla nödvändiga saker.

Kvällen blev lugn med husmanskostmiddag, gitarrspel och Dundee. Tänk att amerikanska filmer fick vara så långsamma på 80-talet. Charmigt.

Söndag morgon började jag tänka på allt jag ville hinna med, och motvilligt inse att det inte skulle gå. Begränsade det till att åka ut till vår båt och kolla läget kring upptagning, åka förbi gamla bo-stället och plocka med lite av de sista prylarna och sen tillbaka i tid till jazz-rep med Jenny och Magnus. Tidsplanen höll rätt precis.

problemlösning på chokladnivå

Var vid T-centralen 10 minuter före tågets avgång och ett enormt chokladbehov. I plånboken ligger 3.50 kr. Det får man verkligen ingenting för idag.  Går mot Bankomaten. Löningsdag - alltså cirka 7 mil lång kö. Jag ställer mig i kön, men inser egentligen att jag aldrig kommer hinna fram till Bankomaten och köpa choklad innan tåget går. Vad göra? Man kan inte gärna köpa en chokladkaka på kort. Bläddrar febrilt i plånboken...hittar en Triss-lott med vinst på! (sambons pappa brukar köpa såna som present och ha som underhållningsmoment) Ja, saken kirrad. 50 kr att plocka ut = chokladkakan är räddad!

Jag hann till och med inse att jag glömt att köpa dricka och hitta den kortaste kön och fixa en sån också innan jag gick på tåget men en minuts marginal. Lisa-planering i ett nötskal.

Sen satte jag mig på tåget och reviderade en ansökan på en massa miljoner till Allmänna Arvsfonden. Det är verkligen olika nivåer på hjärn-jobb på en dag.

möten med mening

Idag var det tvärtom på jobbet från igår. Hade bara möten hela dagen, och hann inte svara i telefonen eller maila nåt. Dessutom funkar det inte att koppla upp min bärbara här hemma nu, vilket är frustrerande, eftersom jag skriver mail på tåget och alltså inte får iväg dem förrän dagen efter. Och imorgon hade jag inte ens tänkt hinna ut till kontoret - så jag måste nog få igång det här hemma ändå. Men det roliga med dagen var att jag fick vara kreativ och hitta på en massa nya grejer. Ett helt nytt projekt - med film och kultur med Våra Gårdar och Junis - ska bli spännande att se vad vi kan göra av det, lite om personalsamlingen och upplägget av den gemensamma biten, och så Global kids (eller nåt) vårt internationella projekt tillsammans med Junis. Oj, så rörelseövergripande dag det var ser jag. Junis, NSF och Junis igen, och Internationella institutet var på besök igen. Alltid trevligt.

kramp i lillfingret

Det är inte varje dag man har det. Jag tror faktiskt aldrig jag har haft det förut. Men det blev det mest konkreta resultatet av min gitarr-lektion idag. Och ett trubadur-C och G. Skoj, skoj. Jag sa att jag gärna ville spela blues, och då blev läraren glad - så det blir det nu. Men lite blandat mer trubadur-grejer kanske. Det känns som när jag gick på gymnasiet och gjorde en massa kreativa saker varje kväll.

dofter och att ha alla sinnen öppna

Jag stod och väntade en stund idag utanför SJ Event vid Centralen för att förhandla priset på vårt tåg från i somras. Fin dag, lagom varmt och sol. Men så luktar det piss, eftersom så många män valt husväggen som toalett. Lite trist att ha sin arbetsplats så. Lite liknande luktar det i trappen från tåget upp till Kungsgatan som jag tar cirka 2 gånger om dagen. Idag blev den doften dock dränkt i en cigarettdoft. Det slog mig då att det luktade Ryssland. Konstigt - måste ju betyda att det inte är så mycket cigarettdoft i Sverige nu. Och ännu mindre blev det ju sen 1 juni - helt fantastiskt. Jag har fortfarande inte fattat att den lagen är verkställd.

Ofta är det dofter som får mig att tänka på utomlandsvistelser. En bil med taskiga avgaser - Ryssland, varma sopor på gatan - Italien, höstlöv och kanderade äpplen - Tyskland osv. Jag tror att det beror på att när jag är utomlands upplever jag det mesta mer intensivt. Jag tar in allt - med alla sinnen öppna (som det heter i det gamla nykterist-slagordet). Det är rätt härligt. Ibland försöker jag göra det här hemma också - sitta och studera husen, arkitekturen, affärerna, människorna - utan att ta dem för givna. Jag minns första gången jag tittade ovanför butiksnivå i Uppsala - helt fascinerande, som en helt ny värld.

I St Petersburg var jag för övrigt glad att jag inte var astmatiker - och att jag inte blev det efteråt heller. Jag bodde ju förmånligt mitt i centrum, så min promenadväg var längs rätt väl trafikerade gator, (de flesta bilar utan katalysator), sen kom man in i Univerisitetsbyggnaden där studenterna stod och rökte, både på gården och i trapphuset - och utanför lektionssalen målade de dessutom om. Och troligen inte med en miljöcertifierad färg - utan en som stack i halsen. Jag hade verkligen en känsla av andnöd många dagar. Det var en definitiv skillnad att åka ut till havet och andas syre ibland.

ekonomi-jobb

Idag var det nästan bara siffror och pengar. Gav mig på tråk-ekonomi högen, kom nästan igenom. Så när som på Eriks alla j-kla Eurocardfakturor. Och kontantredovisning på papperstallrikar. Suck. Kom på att jag gillar att betala ut pengar som är budgeterade. Särskilt när det är precis samma summa som man har budgeterat. Det känns bra på nåt vis.

fullt upp

Helt galet mycket att göra blev det idag. Tog mig till kontoret redan till 8 för att träffa Eppe (som Totte kallar honom). (båda tillhör gubb-ligan) Tröstade mig med att han var tvungen att gå upp ännu tidigare eftersom han envisas med att bo och jobba i Mölnycke. Hade en massa möten med gubbsen framöver lunch. Sen skulle jag egentligen inte varit på kontoret, men mitt ideella uppdrag för eftermiddagen blev inställt. Men istället för att ha det lite lugnt och gå igenom tråk-ekonomi-högen blev det så här (jag har visat med händerna, som en storfiskare ungefär) mycket att göra! Och då var det ändå igår jag hade 37 mail i inkorgen. Vet inte hur det går till - jag var inte beredd på det idag. Tur att jag har en pojkvän som skickar små "glöm-inte-att-stressa-ner-sms" då och då.

Jag gjorde faktiskt en duktig grej när jag köpte tåg-middagen till hemresan. Stod först och blev stressad över att han var så seg, och att jag skulle missa tåget, men sen kollade jag att det gick ett 20 minuter senare också - och slappnade av! Kändes bra. Jag måste nog börja tänka så igen, tränade på det under gymnasiet när jag hade läst "Tao enligt Puh" minns jag. Slutade att springa efter bussar - tänkte "tja, det kommer ju en ny snart, jag har inte bråttom". Det handlar ju om kvalitét också, om jag flänger som en galning för att hinna med, så måste jag ändå ägna en massa tid åt att slappna av för att komma tillbaka - och då har jag ju ändå inte vunnit något - förutom att komma ett steg närmare ett magsår kanske.

missriktat beröm

Bäst idag var nog damen jag hade möte med nu på kvällen. Hon var uppriktigt irriterad över att hon helt oförtjänt fått äran av att ha värvat 12 personer till IOGT-NTO. Hon hade minsann inte värvat någon, varken förr eller senare! Och så hade hon fått värvarcheckar i rekommenderat brev. Riktigt illa. Hon berättade detta indignerat för förbundsdirektören som snällt bad om ursäkt. Men hon ville inte ge honom checkarna, nejdå, så lätt ska det inte gå. De ska hon skicka tillbaka till honom i ett rekommenderat brev. Sådetså!

guld som inte glimmar

Nu ligger det guld i driver vid trottoarkanterna. Det lyser i mörkret. Jag försökte nå ner med foten från cykeln för att höra prasslet, men den här cykeln är lite högre än min förra, så jag lyckades inte.

blogg-tid

Varken min kompis Linda eller Sofia kände till blogg-konceptet. Sofia sa att jag alltid varit något av en Internet-pionjär i gänget. Vi får väl se vilka i brud-gänget som hänger på den nya trenden. Kan ju underlätta om man har dator hemma tror jag.

Men det tar ju verkligen en hel del tid det här - inte att skriva själv kanske, men att läsa alla andras hela tiden. Blir ju lite som en doku-såpa, men mer valfritt, och om folk man känner. Och lite mindre silikon-tuttar. I alla fall på de bloggar jag kollat.

Jag har ju faktiskt inte använt datorn hemma så mycket annars, slutade med ICQ och har inte surfat särskilt mycket skojiga sajter på evigheter. Nu ramlar man ju in på såna via folks bloggar. Som Bo som hade lagt upp en där ryssar skriver (på ryska) om Sverige - lite bisarrt, men roligt. När jag var student blev det mycket mer sånt. Nu har jag t e x inte ens russifierat min dator.

ledighetstankar

Vet inte varför jag ska göra det så svårt för mig. Jag tänkte från början när jag började jobba att det är viktigt att ta ut sin komp. I och med kongressen har jag för en gångs skulle lite för många sparade kompdagar nu. Och så var det jobb igår (ja, en sån där konstigt jobb-dag, men ändå), och då är det ju bra att vara lite ledig när jag har möjlighet. Så jag skrev upp på tavlan redan i fredags att jag skulle kompa idag på förmiddagen. Ändå är det så svårt! "Jag kanske borde åka tidigare iaf, så jag hinner vara på kontoret lite". Och så får jag dåligt samvete för att jag går hemma och slappar en måndag förmiddag. Det är ju precis tvärtom jag ska tänka. Att jag är klok som passar på att ta det lugnt, tar hand om mig själv och visar ett gott föredömme för resten av personalen att jobba mycket inte är samma sak som att jobba bra.

Jag ska köra en power-yoga för att lugna ner mig lite, kroppen känns inte direkt avslappnad nu. Gunnar plockade fram vår power-yoga-skiva igår - otroligt bra idé. Speciellt som jag klagat på ont i ryggen efter allt sittande i bil och kall läktare igår. Jag hade nästan glömt bort både yogan och Qi gongen - som jag vet att jag mår så bra av. Ska försöka plocka upp det igen nu.

Slipstreaming

Finns visst inte bara i Star Trek. Där är det först i Voyager de experimenterar med Slipstream drive - men lyckas inte riktigt. Men i försöket går det riktigt fort för skeppet. Kanske inte riktigt så fort, men fort nog gick det på Mantorp igår. Idag var jag tvungen att öppna sport-bilagan, eftersom det stod om tävlingarna. Nu såg jag inte just STCC, som var den enda de kommenterade, men ändå. Jag kände ju igen namnet "Flash". Han tävlar visst i både Porsche Carrera Cup och STCC. Tänk vad man lär sig.

Heltokigt att jag ena dagen bloggar om oväsen i samhället, och nästa befinner mig på en motorsporttävling. Jag tror faktiskt att jag inte hade reflekterat över att det skulle låta en massa förrän vi gick ur bilen på parkeringen. Men det gick bra. Jag försökte att inte hänga upp mig på det. Jag missade säkert en massa detaljer kring tävlingen, trots Helenes förklaringar, men lyckades ändå tycka att det var spännande. Riktigt kul att se att IOGT-NTO:s sponsrade Niklas Karlsson kom tvåa i finalen, och en kick när vår egen JTCC-bil, med  "Kamp mot droger" tydligt skrivet på hela motorhuven gick om en bil efter halva loppet - trots att den nog inte var bilen med vassast motor på banan.

Det är lite svårt att greppa att UNF finns i det här sammanhanget - och nu lär det bli rejäla funderingar för förbundsstyrelsen hur man skall göra i fortsättningen. Arjeplog är en spännande kommun i alla fall, hur man än vänder sig.

en röd hall

Jag är väldigt nöjd med den röda färgen i vår hall. Igår när jag skulle gå hemifrån på morgonen lyste solen i så snyggt på väggen. Snart ska vi köpa slagborr och få upp tavlorna också. Till skillnad från min kollega Helene tycker jag dessutom att det är skojigt att borra.

Ljudterror

Har jag väldigt känsliga öron? Eller är det bara andra som inte märker?

Det är ju en massa hemska ljud runt omkring oss hela tiden, som folk verkar ta för självklara. I mig skär de. Till exempel när bussdörrarna på de blåa bussarna (inte P:s projekt) öppnas. Nån slags hydraulisk grej med ett högpitchat pysljud. Eller när tunnelbanan gnissel-tjuter (och alla andra ser ut som att de inte finns och jag är den enda i vagnen som håller för öronen). Eller dammsugare! Den gamla sorten - inte den jag valde ut, som var en av de tystaste som fanns - utan de som verkligen tjuter! Helt vansinnigt.

Man blir ju så bortskämd i vårt ompysslande samhälle. Allt ska anpassas efter individen, bekväma säten i bussarna, avskalade trotoarkanter för att rullstolar och barnvagnar ska rulla upp lättare, städade allmänna utrymmen och parker. Men ljudet verkar inte ha omfattats av några miljölagar. Om det inte är en skolmatsal - där ska det mätas bullernivåer. För min del tål jag buller mycket bättre än höga tjut-ljud.

Vi köpte en video för nåt år sen - men var tvungna att byta. Motorn på den lät så mycket, att det hördes igenom en furu-bokhylla och störde i filmen när det var tysta partier. Varför försämrar man en produkt när man utvecklar den. Var det ingen som lyfte in ljud-aspekten i produktionen? Jättekonstigt.

Har ni tänkt på hur mycket lastbilar låter förresten. När jag går upp mot Kungsgatan från tåget brukar jag lyssna på musik. Jag är ofta rätt försiktig med volymen (uppskrämd av tinnitus-tankar). När jag väntar på bussen blir jag tvungen att höja för att jag ska höra musiken, men även när jag har höjt en bra bit hör jag stundvis ingenting förutom motorljud. Om jag inte haft hörlurar i öronen hade jag nog inte lagt märke till det, men nu blir det så tydligt hur högt oväsen det faktiskt är. Och helt normaliserat. Om en människa skulle göra oväsen i samma nivå skulle den troligen bli avflyttad för uppseendeväckande beteende rätt snart. (För övrigt ett av mina favoritbrott - det är så tydligt att det handlar om att man bryter mot den rådande kulturen.) Men som lastbil kommer man undan lätt.

FI

Det är ju svårt att inte diskutera Feministiskt initiativ numera. Jag har en sambo som gärna blir väldigt upprörd på tokiga feminister. Jag försöker argumentera att det är vettigare att bli upprörd över dem som verkligen gör skada - typ männen som slår. Har inte riktigt nått fram än.

Jag tycker det är så svårt att sålla media. Hur ska jag kunna bedöma en sån här fråga (eller vilken som helst) på ett rimligt sätt, när media framställer saker hur de vill. Det kan ju inte förväntas att man personligen ska försöka gå på alla partiers kongresser för att kunna bilda sig en uppfattning.

Just nu är jag jättenyfiken på vem som egentligen sa:"De kvinnor som ligger med män är könsförrädare." Hur uppstår ett sånt påstående. Idag tillbaka visar ju Tina R det, vilket hon inte velta göra i TV förut. Man kan väl ifrågasätta det kloka i att inte tillbakavisa det tidigare, men det är fortfarande lite skrämmande. Jag känner mig lite lurad. Jag var rätt besviken på den väg FI började ta, för på ett sätt tycker jag att grundidén har sina poänger. En katalysator för de feministiska frågorna. Men om man börjar köra med hetero-rasism kommer man ju inte uppnå något. Just nu tycker jag att det verkar som att någon (media?) försöker sabba hela projektet.


Synthahole

Försöker koppla bort jobb med Star Trek, brukar ju vara ett utomordenligt recept. Lyckades genom ett avsnitt, men sen kom jobbet tillbaka...

Mötte i alla fall en trekker-frände på LSU-mötet. Var skojigt när flum-damen pratade om ett continuum. Vi tittade på varandra och log. Var nog ingen annan som fick en vibb till the Q-continuum :)

Han frågade vad jag som nykterist tyckte om Synthaholen. (vet faktiskt inte hur den ska stavas riktigt). Det är ju en artificiell variant av alkoholen - dvs det ska smaka som att det är alkohol, men det ger varken berusning eller beroende och är naturligtvis inte giftigt. Då skulle det ju inte vara tillåtet i deras värld. Det är ju strålande. Framförallt att man plockat in alkoholen som något som inte kan finnas i en utopisk värld. Lite konstigt dock att folk fortfarande dricker samma drycker utan att ens bli berusade. Verkar inte så troligt - de är ju skitäckliga de flesta. I alla de spritbaserade. Såg en massa folk trycka i sig Tequila i helgen. Tänk att jag ska ha så svårt att förstå det. Och jag är ändå 30 nu.

resurser, organisation och argument

Inte nog med att staten ska bestämma på vilket sätt vi ska arbeta (eller iaf vad som de vill ge pengar till), nu måste vi bestämma mellan våra syskonorganisationer också vad som är bäst sätt, eller vilka medlemmar som ska få kosta mest - eller ja, vad egentligen?

Jag har iaf fått träna på argumentationsteknik idag. Och att inte bli upprörd för snabbt. Gick rätt bra tycker jag.

Meningen med livet på LSU

Inte visste jag att det var där man skulle få lära sig det - att det finns en mening med livet. Och att det är bra att fundera på det.

Det var GS-nätverk, och generellt får man inte referera nåt från dem, men föreläsningarna tror jag nog kan anses gå utanför vår ömsesidiga sekretess. Jag har ingen som helst aning vad vår miljö-psykolog (jo - hon kallade sig så!) ville säga oss. Det mesta hade jag klarat av att berätta om på min gymnasie-psykolog-kurs. (som dessutom ligger 10 år tillbaka i tiden redan!) Jag är väldigt nyfiken på hur hennes planering såg ut. Jag var ovanligt tyst och vägrade svara på alla meningslösa retoriska frågor hon ställde hela tiden.  - Vet ni vad etik är? Vet ni vad filosofi är -vad är det? Bäst kanske ändå: - Vem är jag? Vet ni det, vem ni är?

Suck. Bättre kan man fördriva tiden. Som tur var var det en tjej som var från Unga hörselskadade som hade med sig två teckenspråkstolkar - så jag fick lite chans att studera det språket. Är ju jättehäftigt. Blev extra skojigt när de illustrerade hennes retoriska frågor - det är ju mycket kropps-språk också.

Jag av mig, ser lite ut som en sån där spökbild hos polisen

Jag av mig, ser lite ut som en sån där spökbild hos polisen

Så här blev det. Kanske inte bästa kvalitén på min mobilkamera...

pengar och makt och att inte veta vad man blir

Jag har aldrig varit intresserad av ekonomi, och skulle fortfarande inte få för mig att räkna upp det på en intresse-lista. Makt däremot, det är intressant.

Jag slogs av något häromdagen, när min sambo pratade om att han var lite sugen på att gå en företagsekonomi-kurs, om lite bokföring, budgetering och så.
- Det är ju sånt jag gör om dagarna, sa jag.
Idag var det rätt mycket ekonomisystem, jag letade rätt på vad en massa saker hade kostat under 2004 för att redovisa de pengar vi fått för att folk spelar på Jack Vegas. De där omoraliska pengarna, alltså. Och jag tyckte inte det var tråkigt. Jag gjorde kongressbudgetar i våras, på nåt dygn (det var lite tajt om tid), två separata år, en herrans massa olika poster som skulle räknas ut kring ca 26 miljoner. Och, jo, jag svor en del, men mest för att jag hade så ont om tid till det, för det var faktiskt rätt skojigt också. Jag fick till exmpel tillfälle att lära mig excel lite mer, bara en sån sak.

Men det betyder ju, att man verkligen inte vet vart man ska ta vägen i livet. När jag gick i gymnasiet sa jag att jag aldrig ville bli lärare. Och om jag ändå blev det, framförallt inte på högstadiet. Vad blev jag? Lärare. Och var hade jag jobb de första två åren? Högstadiet. Tyckte jag det var hemskt? Nej. Det var jätteskojigt. Men jobbigt förstås.

Och nu då. Ekonomi, siffror, räkna på saker. Som tur är går det aldrig över den nivån jag har lärt mig, det vil säga ett år in i gymnasiet. Och jag hävdar fortfarande (och har inte blivit tillräckligt motsagd) att det är bra att jag inte har en högre utbildning inom ekonomi - för då gör man allt så krångligt. Jag vill ju göra det så att medlemmarna förstår. Och de förstår ungefär lika mycket som jag tror jag. Där har ni min ekonomiska revolution! Pengar är makt, alltså måste den makten ut till medlemmarna. Folk tror att en budget har ett eget liv, och att verksamheten ligger vid sidan av. Men budgeten är ju verksamheten, men på ett annat språk bara!

Kreativt liv

Min mamma var på besök en stund och berättade om sin kurs. Hon får göra en massa roliga och hemskt kreativa saker hela tiden. Bland annat fick de göra en mask. Mamma var fascinerad. Många av sakerna har jag gjort förut. Jag kom på att det är för att hon inte har gått på dagis i modern tid som hon aldrig har gjort sånt. Fast jag har gjort mycket senare också, det mesta inom nykterhetsrörelsen. Jag kommer hela tiden på saker som jag har gjort där som nog inte hade blivit gjorda annars. Just för tillfället är jag iof mindre kreativ än på länge - borde nog göra nåt åt det. Dags att plocka fram ritgrejerna tror jag - nu blir det självporträtt!

I-landsproblemet, SJ:s soppåsar - del 2

I morse vände jag faktiskt på en av soppåsarna! Det gick. Tänk så lätt det kan vara, och så svårt man kan göra det för sig om man vill.

i-landsproblem

Jag har egentligen alltid tyckt att begreppet i- och u-land varit dumma. Det låter ju mycket trevligare att vara ett land som utvecklas, än ett som har industri. Men nu får man ju inte säga u-land längre. Det är fult. Har nån bestämt.

Men i-landsproblemen finns ju kvar. Idag stötte jag på två stycken (säkert fler, men jag tänkte kanske inte på alla som just det), men kom på att bara ett egentligen kvalificerar.

Först berättade jag om min vånda om jag skulle sätta i den gamla telefonsvarar-maskinen igen i den nya lägenheten, eller om jag skulle skaffa en sån där Telia-i-telefonen. Nackdelen med den nya är att man inte ser när det blinkar. Då fick jag höra att Telia designat en sån telefon, som faktiskt blinkar också. Mitt problem nu är att jag redan har två bärbara telefoner, vilket nästan redan det är en för mycket i en trea. Själva välfärden blir alltså ett problem - därför kvalificerade detta som i-landsproblem enligt mig.

Nästa är ju faktiskt ett problem, om än försvninnande obetydligt. Det handlar om soppåsarna på SJ. Jag har ju sen en tid tillbaka förstått hur de funkar. Man tar tag i de där kanterna som sticker ut mitt på för att öppna påsen. Problemet nu är att de som monterar påsarna inte verkar ha förstått. De har satt dem åt fel håll! Först trodde jag det var nån knäppis som knipsat dit den fel, men jag tror faktiskt att de är felmonterade. Jag har en konspirationsteori om att det är en bitter arbetare som gjort det för att irritera folk. Lite som i The Fight Club ni vet. Men jag vet inte, det måste ju drabba de stackare som städar också. Det blir nämligen lätt kladdigt när man ska tråckla sig in bakom själva påsen för att kunna slänga nåt i den.

Ha, nu är jag i af nöjd att jag hade nåt att skriva i bloggen idag! Kanske ska jag fortsätta iaf. Var lite tveksam igår - eftersom jag har ett jobb där jag inte kan skriva om hälften av vad jag gör - det är ju så mycket känsliga person-frågor hela tiden. Men för långa inlägg lär det bli...om jag inte lär mig...

Idag anmälde jag mig till gitarrkursen! Nästa torsdag blir första lektionen, ska bli jätteroligt. Det känns som att jag har ett liv! Nu ska jag plocka ut låtar som jag, Jenny och Magnus kanske ska spela på en jazz-kväll med IOGT-NTOföreningen Svea. Men då blir det saxofonen och rösten istället.

jobb-natt och dag

Jag drömde om tjänsten som skulle tillsättas idag. Lyxproblem, att ha tre bra personer att välja på, och veta att alla skulle göra ett bra jobb. Frågan var mest vem som skulle passa bäst just nu, i det här sammanhanget. Nu är beslutet taget, och det känns bra.

Idag var en av våra nyaste medarbetare på besök. Han var jätte-entusiastisk, och impad över våra lokaler, och vårat material. Tyckte att det känns skönt att det inte ser mossigt ut. Jag tror att det gör mer än man tror med lite snygga broschyrer och så - stärker självkänslan hos organisationen. Tack Mathias. Ska säga det till honom imorgon också. Om jag pallar att gå - just nu känns det som att förkylningen blivit värre. Blä. Jag lyckades iaf ta mig igenom en massa tråkiga ekonomipapper på skrivbordet idag. Det känns bra. Nu kan jag se botten.

Tja, roligare än så var det inte idag. Men det var ju iof inte så illa.

Westernparty och förkylning

Igår var jag på 30+60-årsfest med Westerntema. 26 sekunder på mekanisk tjur, två träffar med hagelbössa på stillasittande lerduva och linedance. Skojigt.  Egentligen var jag förkyld, men hade jag inte varit det innan hade jag säkert blivit det efteråt eftersom den där höstkylan kom ifatt nu till slut. Det var länge sen jag frös så mycket. Trots mina fina chaps!

Jag har återigen blivit övertygad om min egen förmåga till schlager-låtskrivare. Vi gjorde ett pot-purri till Sofia som fyllde år, blev strålande. Ett utdrag: Till låten "hon kan nåt som inte jag kan, hon kan dansa can-can" blev: "Hon kan nåt som inte vi kan, hon kan knipsa peang, hon kan allt om alla dina ben och våra". Sofia är snart färdig läkare.

Idag har jag iaf ägnat mig åt att vara sjuk, genom min vanliga avslappningsteknik - Star Trek. Brukar funka rätt bra. Extra bra i kombination med pop-corn. De har jag inte kommit till idag än, sparar lite till kvällen.. Jag är lite frustrerad över att inte orka njuta av det härliga höstväder som är idag dock. Skulle helst velat åka ut till den fina träbåten - Vindlek - och se till att den mår bra. Men eftersom jag inte gör det så får den nog vänta tyvärr.

Följa strömmen

Inte för att jag gillar att göra som alla andra. Men ibland kan det ju finnas en poäng med det. Om inte så bara för att testa nåt som är i tiden. Eller för att få skriva nåt som nån kanske läser. Skrev en dikt om det en gång. Men den är det inte så många som läst...

Jag riskerar nog dels att skriva för långa inlägg, dels att gå över min egen gräns för vad jag vill lägga ut på nätet. Får helt enkelt försöka passa mig för bådadera.

Första inlägget

Välkommen till min nya blogg!