sex and the city, drinkar och serier

Har nyligen lånat DVD-boxar med Sex and the city, av min kära vän Linda, och håller som bäst på att plöja igenom dem. Som vanligt ligger jag ju efter i serietittande, eftersom jag dels ofta inte haft de aktuella kanalerna, dels aldrig lyckas pricka in TV-tider för att titta på en serie direkt när den går.

Många gånger har jag varit lite skeptisk innan jag börjat titta själv, Vänner till exempel, såg jag några snuttar av hos kompisar, och tyckte det verkade så himla konstlat med allt burkskratt och upplagda skämt. Men efter att ha sett alla avsnitt cirka två gånger, kan jag ju nu påstå att det är en fantastiskt välgjord serie, med välskrivna skämt som levereras otroligt snyggt och tajmat. Jag har till och med menat att den fungerar som skratt-terapi, om man inte riktigt vill skratta, kan man inte låta bli med Vänner. Sen blir ju karaktärerna inte helt naturliga, men det gör ju inget.

Sex and the city hade jag väl också en aning skeptisk inställning till, delvis inspirerad av UNF:s projekt Sannningochkonsekvens.se som har tagit upp seriens bidrag till drink-konsumtion. Och nog är det en hel del sådan. Men generellt är den bättre än jag väntat mig. Jag liknande den vid en Marian Keyes-roman, lättsmält men med ett visst innehåll som man faktiskt kan tänka över lite grann. Om relationer och fenomen i vårt konstiga moderna stadssamhälle.

När det gäller alkoholkonsumtionen blev jag i alla fall glad över att det även i denna serie var så självklart att en gravid kvinna inte ska dricka alkohol, så när den i serien före detta festarbruden som är höggravid och desperat efter sitt forna liv vill ta en drink griper huvudpersonen in och stoppar henne.

Annars är jag nog mest irriterad över att de både dricker och äter en massa godsaker hela tiden, och inte verkar gå på tillräckligt många yogapass för att kompensera för de kalorier som de uppenbarligen inte binder någonstans. Men det är å andra sidan sånt man har överseende med i såna här serier, precis som med de orimliga stunt-tricken i en Bond-film. Det hör liksom till.

Nu ska jag nog hinna med något innan jag ska spela in Mission Impossible (eller är det också olaglig kopiering).

mer demonstrationer av osynliga budskap

Strax efter att jag skrivit mitt inlägg om demonstrationers effekt, mötte jag ett exempel inne i Stockholm. Jag skulle åka hem och hade precis köpt mig lite smaskig mat till tåget när jag hörde upprörda rop en bit bort. Först såg jag inga demonstranter, utan bara neonklädda poliser. Jag kände på cirka hundra meters håll en rätt aggressiv stämning i luften. Bakom poliserna skymtade sen en sån där demonstrationsfackla. Sen såg jag en banderoll med Arbetsförmedlingens symbol på, och nedanför den texten: "macht frei!". Jag förstod inte vad meningen var, men min första vibb blev till nazister, kanske av förklarliga skäl.

Jag gick en liten omväg, för att inte hamna mitt i den upprörda gruppen (massa var en överdrift, kändes som mer poliser än demonstranter). När jag försökt lista ut vad de hade för budskap, eller vilka det var, såg jag en till fana, med texten "Det här är bara början...". Den sa mig inte så mycket mer tyvärr. Men nånstans bakom hittade jag några anarkistiska tecken, och lyckades också urskilja en bekant ramsa: "Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet!" Inte för att det är solklart vad som menas med den heller, men jag började ju i alla fall få ett grepp om vad det var för gäng, och att det inte var nazister.

Jag kan inte säga att detta exempel har stärkt min tro på demonstrationer i Sverige. Just denna genomfördes, som jag senare kunde se i nyhetsmedia, av osynliga partiet. Ett parti som tycker att det är fel att arbeta. (o då börjar man förstå den första banderollens budskap) Eller, ja det beror kanske på vad man kallar parti också.

Oavsett vilken åsikt jag nu har om just deras budskap, så kom det tyvärr inte fram så tydligt till mig, som då ända befann mig precis i närheten av den rätt lilla gruppen demonstranter. Och även om de syntes i media, så kom det inte fram helt tydligt vad de ville där heller. Nu fick dem mig nyfiken, vilket gjorde att jag letade upp dem på nätet, men man kan inte gärna förväntas sig att alla medborgare som möter ett gäng demonstranter ska vara så ivriga på att få fram just deras budskap. Och om man inte får ut det av demonstrationen, då återstår ju verkligen bara den interna effekten, att stärka gruppen.

snö, j-la snö

Jag var nära att skriva om vädret i min privata dagbok häromdagen. Så upprörd var jag. Tror inte jag har haft det som ämne i dagboken sen jag var liten. Minns en gång då att jag konstaterade att det snöade i maj. Då var det roligt. Nu är det inte det. Så här segt brukar det inte kännas. Jag försöker lägga trollformler på gräsmattan på innergården här hemma för att snön där ska smälta snabbare...

Demonstrationer och demokrati

Vilken påverkan har egentligen demonstrationer?

Det är en fråga jag ställer mig ibland. Jag har själv inte deltagit i så många demonstrationer, trots att jag varit engagerad i många frågor i rätt många år. Ofta har det varit för att jag inte riktigt sett poängen med att demonstrera, att det inte har känts som att det ger någonting. Och att jag tycker det finns andra sätt som är mer effektiva för att påverka. (jag vill inte påstå att jag har varit superaktiv i alla dessa andra sätt, men delvis genom att vara engagerad i en organisation och tycka saker via den).

Den effekt som jag har kunnat urskilja mest, i de fåtal jag deltagit i, är kicken för de som deltar i själva demonstrationståget. En känsla av samhörighet, och styrka för sin fråga. Oavsett vilken inverkan den har på omgivningen.

Ett tillfälle som gav en sån mass-effekt var ju när det genomfördes stora demonstrationer mot USA:s krig mot Irak över hela världen. Det är häftigt, men även där är jag osäker på vad man uppnådde. Visst visade man USA:s regering att vi inte höll med, och även ett stöd för Iraks civilbefolkning. Men sen då? Vad ledde det till?

Jag ser dock en rätt stor skillnad på demonstrationer i demokratier som Sverige, mot i mer tveksamma demokratier, eller rena diktaturer som Ukraina och Vitryssland. I Ukraina kallas ju till och med den stillastående demonstrationen häromåret för revolution, vilket verkar vara ett ganska brett begrepp på det viset. Men en folkresning, på något bokstavligt sätt - att folk faktiskt ställde sig på torget i protest - var det ju verkligen. Och den gjorde skillnad. Rätt stor skillnad. Även om det inte märks i en massa konkreta beslut, så märks det i stämningen. Folk vågar du tycka saker öppet, vilket de inte gjorde när jag var där år 2000. Och det är verkligen ett enormt steg i demokratins riktning.

I Vitryssland fängslas fortfarande demonstranterna, vilket visar att de gör skillnad där också. Och nu ser omvärlden det också.

Det som känns mest konstigt, är de svenska 1:a maj-demonstrationerna. Inte minst när sossarna går i dem. Jag kan där på lite av känslan av de av staten påbjudna demonstrationerna i Sovjet. De som själva sitter vid makten går i ett demonstrationståg. Vilka ropar de till? Sig själva? Eller är det bara en historisk tradition, för att hylla de tidiga, modiga och på den tiden omvälvande arbetarrörelserna?

RSS 2.0