äppeldoft och äppelminnen

I lördags fick vi palla äpplen på de träd som hörde till min grann-vän Lisas lägenhets hus. De hade typ 5-6 träd som dignade av äpplen som bara bad om att få bli omhändertagna.

Jag kokade kompott-mos på dem igår. Kändes väldigt husligt. Luktar så gott och är det också.

Inser återigen att jag nog är naturromantiker - eller åtminstone frukt- och bärromantiker. Just äpplen har liksom följt mig i min uppväxt, eftersom vi hade en bunt äppelträd i trädgården. Två av dem väldigt bra klätterträd, det ena kunde man sitta i och spana efter bussen. Eller kasta äpplen på förbiåkande bilar. Eller ta med sig några frukter från medan man väntade på bussen.

Ett av mina äppelminnen är när jag och Sara klättrade upp på taket och hade tagit med oss en bunt äpplen, och satt däruppe och njöt av utsikten. Rejält högt och långsträckt åt ena hållet! Det är nog enda gången jag faktiskt ätit äpplen tills jag fick ont i magen.

Däremot blir jag bara ledsen av de som liknar äpplen i affärena. Det är sällan de smakar något alls, och så ser de ut som att de är gjorda av plast. Hemskt trist. Ett skäl så gott som något att odla ekologiskt.

Rädda-världen-branschen

Igår hade vi intervjuer för en tjänst, och en av de sökande uttryckte sig med att hen troligen om fem år också är i "Rädda-världen-branschen". Rätt bra uttryck tycker jag.

I morse var jag på Rädda Barnens nya kontor (det kändes inte alls långt bort, precis mittemot stationen i Sumpan, 8 min från T-centralen) och på en upptakt för Världens Barn. Där i rummet var alla i nämnda bransch. I alla fall just då. Elithockeyn,  Allers veckotidning och bokförlaget kanske inte kan anses vara det generellt lika mycket, men däremot alla vi andra representanter för de 12 organisationer som står bakom.

Det är väldigt sympatiskt projekt. Tillsammans är vi cirka 900 000 hushåll som samlar vi in pengar som vi sen kan använda i våra respektive projekt runt om i världen, som alla på sitt sätt förbättrar världen, och tillvaron för några barn. (14- 15 oktober går TV-galorna, och den 15:e är den stora insamlingsdagen)

Charlotte Petri Gornitzka tog ett exempel från taxi-chauffören hon åkt med kvällen innan, som blev glad av att höra vad hon arbetade med. Det är verkligen en lyx att få känna att man bidrar, och att man titt som tätt får just en liknande reaktion från omgivningen.  " - Fortsätt arbeta med det ni gör! Det är så viktigt." Från någon som har mött människor med alkohol- eller andra drogproblem. Och det har ju de flesta. På mer eller mindre nära håll.

Sen kanske man inte känner i alla arbetsuppgifter att man bidrar till att minska antalet barn som växer upp i missbrukarfamiljer. Men indirekt är det ju vad det syftar till. En tryggare uppväxt, en större handlingsfrihet och fler möjligheter för fler barn och ungdomar.

Semesterslut

Imorgon ska jag börja jobba på riktigt igen efter semestern. Har börjat lite smått den här veckan, var in på kansliet i tisdags, och blev astrött efter bara några timmar. Trodde innan dess att jag var färdig med att slappa, men insåg att jag nog klarade av några lediga dagar till. Sen har jag bara gjort några timmar hemifrån.Känns som det varit en annorlunda semester. Har varit lugnt, mycket hemma, och mycket småfixande.

Så här såg min semesterönskelista ut:
  • Åka med Knubbe (pappas båt)
  • Vara lite i Tomta och ta en tur till Åland
  • Fixa musik
  • Fixa möbler - hatthylla och kökssoffa
  • Hälsa på - i Östersund, Falun, Trosa, moster Lena
  • Cykelturer i Uppland
  • Fixa bilen
Resultat:
  • Knubbe kom i sjön, men motorn blev ledsen, så det bidde inget med det
  • Tomta (mammas fridhus) var vi till på hennes och brorsonens födelsedag (samma dag) och jag ska dit en sväng nästa vecka också faktiskt
  • Jag har shoppat både på Ginza, I-tunes och begagnade skivor - så en hel del musik har jag fixat
  • Vi hittade faktiskt en hatthylla till slut, och skohylla till. Hatthyllan står och väntar på montage, och skohyllan på leverans. Kökssoffa väntar på trevliga auktioner.
  • Östersund höll det på att bli, men blev inte. Inte Falun eller Trosa heller. Lena hann vi med dock. Och de andra ställena är ju kvar. Dessutom är Gunnar i Östersund just nu.
  • Hela två cykelturer - inte så långa men ändå. En till skogen bortom Hågadalen för att (förgäves) leta blåbär, och en till Ulva.
  • Bilen är fixad och supertjusig inför kommande försäljning.
Dessutom har vi hunnit umgås en hel del med Gunnars familj, fixat golvlister i köket, sålt båten, varit på jazzfestival och säkert nåt mer som jag inte kommer på nu. Sovit och vilat har jag gjort också.

I Lasermannens tid med Gellert Tamas

Min andra författarpresentation denna sommar var Gellert Tamas. Så fick jag också en push att läsa boken (Lasermannen) som jag fått rekommenderad av så många. Den var verkligen bra, och inte så äcklig som jag var orolig för. Men obehaglig, men mer på ett politiskt plan. Jag påmindes om hur otrevliga Ny Demokrati var.

Tyvärr är ju det som står i boken inte något som vi enkelt kan förpassa till historien. Just nu har vi väldigt liknande främlingsfientliga, eller rasistiska, tendenser både i Norge och Danmark, och Sverigedemokraterna tar sig fortfarande fram här och där hos oss.

Det är ju alltid svårt att få en överblick över sin samtid. När jag tänker tillbaka på 90-talet (där boken utspelar sig) upplever jag det som att det dels var mer kritik mot invandringspolitiken, men också ett tydligt motstånd mot främlingsfientligheten. Jag har dock svårt att avgöra om det berodde på att jag då gick i högstadium och gymnasiet, och att man därigenom hamnade i mer aktiva sammanhang. Ungdom mot rasism blev stora väldigt snabbt, "Rör-inte-min-kompis"-knappar och "Alla lika - alla olika" var något som var och varannan hade på jackan.

Men jag tror inte det var enbart det. Med en aktiv röst mot invandrare skapas också en mer aktiv motröst. Det är ju rätt klassiskt. Man kan ju hoppas att det idag finns en större respekt och tolerans för olikheten. På många sätt tar sig väl också motståndet ett annorlunda uttryck. Tidningen Gringo och kopplingar därifrån till en multikulturell Sverigeparad och ett Hoodsfred är för mig positiva exempel på ett motstånd som inte bara säger emot någon, utan bejakar något.  

Idag är känns det som att det är större kritik mot invandrarverket och deras undermåliga moral än mot själva principen bakom invandringspolitiken. Idag i DN var också en kritisk krönika angående Sveriges flyktingmottagande och hur man ska uttrycka sig och inte, för att låta som att man gärna hjälper till utan att för den skull förbinda sig till något.

Ja, boken gav upphov till engagemang, så jag skickar rekommendationen vidare. Även Gellerts sommarprogram var värt att lyssna på, dessutom charmigt musikval. Men ännu intressantare var det att lyssna på honom live förstås.

naturen versus motorer

Min mamma berättade en sån bildrik berättelse för mig igår, som jag kände kunde få lite utrymme här:

Hon och min faster var nere och badade i Väddö-kanalen en av de varma sommarkvällarna. När de gick ner til vattnet hade de hört ett djur i skogen som mamma trodde var rådjuret hon hälsat på tidigare.

Väl i vattnet ser de hur rådjuret börjar simma över kanalen. Det går rätt långsamt, de är ju inte riktigt gjorda främst för simning rådjuren. Men vackert, stillsamt tar det sig framåt.

Plötsligt kommer en av de snabbare motorbåtarna farandes. Som mamma beskrev det: "en sån där sort som nästan står upp".  Min faster, som är djurälskare, blir upprörd och börjar försöka varna motorbåten, men min mamma försöker istället stoppa faster för att hon inte ska råka illa ut. Motorbåten verkar inte uppmärksamma något, utan kör på i samma höga hastighet. Mamma och faster ser med fasa på rådjuret som kommit strax över halva kanalen och på båten som forsar fram oroväckande nära samma bana som djuret simmar.

Båten passerar sedan endast några meter ifrån rådjuret, troligen utan att lägga märke till det alls. Rådjuret klarade sig, men trots att den simmat tre fjärdedelar över kanalen, vänder den för att simma tillbaka till den trygga strand som den kom ifrån.

Man kan bara föreställa sig hur rädd rådjuret blev, av att en rytande motor skvätte upp stora vågor precis intill när det vågat sig på att simma över.

Trist för rådjuret. Och trist måste det också vara att åka i de snabba båtarna, och missa såna naturupplevelser som det hade varit att få se djuret simma. Själv gillar jag också fart, men allra bäst när den när den är tyst och utan avgaser.

RSS 2.0