Toppkandidaterna

Nu skriver jag utan att först ha läst vad några av mina bloggvänner skriver om saken. Är dock övertygad om de flesta kommer att recensera premiären på SVT:s nya dokusåpa.

Jag såg inte hela, hade ett vita-huset avsnitt kvar. Men de sista 10 minuterna tänkte jag tycka till om. Eller kanske inte så mycket, jag är lite för trött för att tycka nåt vettigt. Hur som helst reagerade jag på filmtekniken. Jag undrar om det var medvetet som man filmade folk så att de såg fula ut. Visst kan det vara skönt att slippa utseendefixering ibland, men det betyder ju inte att man behöver se till att det blir mysko vinklar, blanka pannor och så.

cykellogistik

Idag cyklade jag till stationen för första gången på länge. Gillar inte att slira omkring, är nästan löjligt skraj för det. Idag var det mest allt grus som var risken. När jag skulle ta cykeln hem igen var det ovanligt lätt att hitta cykeln. Om man inte varit i Uppsala har man nog sällan sett så många cyklar, men här står det alltid fullt med cyklar i ställen vid stationen. Det spelar ingen roll att de bygger ut dem, direkt efteråt är de nya ställen också fulla. Men idag, vid 19.20, var det bara en cykel i kanske var tredje fålla. Det är väldigt sällan det händer. Jag har ju ett jobb med rätt oregelbundna tider, och har hämtat min cykel på de mest konstiga tider, och många gånger förvånats över att det står cyklar där även då. Men 19.20 på en tisdag är de tydligen någonannanstans. Och då hade de ändå tagit bort ett cykelställsställe, för att de bygger ett resecentrum.

Nyligen läste jag, eller såg på nån film kanske, om det där med att vi människor anpassar oss slumpmässigt, så att vi inte är allihop på samma ställe samtidigt. Det kanske är så det är med cyklarna. Fast tvärtom. (som min favorti-pixibok hette "just det-fast tvärtom", ett bevis på att jag fattade ironi redan innan jag kunde läsa)

40-talisternas fritidsgård

Vi fick restbiljetter av pappa till Uppsala Winter Swing. Kan vara ett bra botmedel om man börjar känna sig gammal. Läskigt homogen publik. 40-talisternas fritidsgård helt enkelt. Av medelklassgänget, till största delen etniskt svenska. Rätt fascinerande på nåt vis, med så många på samma ställe. Men den generationen är ju också, hur var det han sa, som en grå massa. Inte helt dumt sagt. Om än osmidigt.

Efter att ha dissat två rätt mainstreamiga band, hittade vi ett helt otroligt energiskt och vansinnigt band från Frankrike, Take 3. Konferencieren ville hela tiden framhålla att de var EU-medborgare, vet inte vad han menade med det. Vi ska nog tillbaka senare ikväll för att lyssna på hela deras framträdande. Fantastiskt skickliga musiker, kreativ musik och utstrålning. (både trummisen och pianisten klättrade på sina stolar medan de spelade, och saxofonisten spelade utan att släppa munstycken hur länge som helst, väl inövad andningsteknik kan man tro.)

Vikingarna och svenska folket

Läste Kupé på tåget hem idag. Har inte kommit mig för förut. Mest troligen för att det var Christer Sjögren på framsidan, och jag inte tycker han är så spännande. Men där kan jag känna mig lite unik. Vikingarna visade sig vara Sveriges mest sålda artist. Över 100 miljoner skivor.
 
Och då har jag inte en enda. Och inte mina föräldrar heller vad jag vet. Och jag är ganska säker på att jag har en hel bunt kompisar som inte har nån heller. Det måste ju innebära att det är himskans många svenskar som sitter på en uppåt 10-15 skivor med Vikingarna hemma. Jag blir nästan upprörd. Hur elitistiskt det än må låta. Och så finns det så mycket bra musik i världen. Och de väljer Vikingarna. Mesigare röst än Sjögrens får man väl leta efter.


Jag får nog fortsätta mitt korståg för de ryska rockgruppernas utbredning i världen. DDT, Splin, Akvarium, ja och några till som ser tokiga ut med latinska bokstäver. Bara så ni vet att de finns!


språkets politik - hen?

Mitt förra inlägg hette ärkebiskopinnor. Man skulle också kunna feminisera doktorinnan, direktörskan, eller majorskan. Problemet är bara att åtminstone för den lite äldre generationen innebär orden då att det är en kvinna som är gift med en man med det ämbetet. Kvar blir vi alltså med orden doktor, direktören eller majorn, som får merparten att tro att det handlar om en man. Vilket istället leder till att vi ibland känner oss tvungna att lägga till min kvinnliga lärare, läkare eller professor. Fast oftast är det ju inte så viktigt vilket kön de har. Men då fortsätter vi å andra sidan att tänka att proffessorer och chefer är män. Vilket de ju bevisligen inte alltid är.

Många av mina blogg-vänner använder ordet hen. Jag vet inte om det är de gröna vännerna, och om det är något som är vedertaget där, men jag gillar det. Jag har sett det förut, men först nu i användning. Finskan ska ju ha ett sånt könsneutralt pronomen, och det är väl dags för oss att införa också. Betydligt smidigare än att hela tiden hålla på och skriva han/hon.

I den skojiga och tankeväckande boken Egalias döttrar av Gerd Brantenberg (finns numera att få tag på som pocket) är språket en av sakerna som är tvärtom. Där skriver man inte man i en sån mening som den här, utan kvinna. Alltså: Där skriver kvinna inte kvinna i en sån mening som den här, utan man. När kvinna går över gatan, är det på grön gumma kvinna går. I början känns det lite styltigt, det är ju så utbredda ord i språket, men just därför är det också så uppseendeväckande. Det är nog inte där jag kommer att lägga mitt krut dock. Men hen,  det är ett bra ord. Vi har makten att förändra vårt språk. Låt oss ta den!

(vad gillar ni apelltals-slutet?)

ärkebiskopinnor

För ett tag sen, när jag läste igenom en massa nya bloggar, tyckte jag att jag var så opolitisk. Men jag är nog inte riktigt tillräckligt självanalytisk då. Nu blir det ju en till i feministtemat, och det är nog tillräckligt politiskt ändå. Det handlar väl om att man reagerar och läser på om olika frågor helt enkelt. Det finns en hel del där jag inte vågar uttala mig på något säkert sätt alls. Det här däremot :)

Mamma mailade och tipsade mig om en artikel i DN idag (s 17), apropå det samtal hon, jag och moster Karin hade i helgen om ärkebiskopsvalet, och jämställdhet i allmänhet. Alltid lika aktuellt tema.

Idag uttalar sig en kvinna som heter Eva Berntson Gärtner, som är styrelseledamot i Frimodig kyrka, som enligt DN är en sammanslutning av präster och lekmän som i olika utsträckning är emot kvinnliga präster. Jag vet inte om hon själv är präst, antagligen inte då. Så här säger hon till DN: Jag vill givetvis inte ha en kvinnlig ärkebiskop för jag tror inte det är lämpligt i internationella sammanhang. Jag tycker inte man ska bli vald för att man är kvinna utan för att man är dugande och representativ.

I mina öron säger hon, med lite andra ord: Om man är kvinna kan man inte bli vald, framförallt eftersom en kvinna aldrig kan representera män. Män däremot är bra representanter för kvinnor. Dessutom måste vi följa andra länders koder och traditioner, och kan inte ha egna åsikter. Och skulle vi ha det är det viktigt att inte stå för dem, så att andra skulle kunna följa efter.

Inte helt ovanlig kommentar dock. "Det skulle se dåligt ut utomlands" Jo, tala om det för alla våra kvinnliga politiker, som har fått förklara att det är de som är ministern, och inte deras manliga assistenter. Och vilket utomlands? Är det de länder som förbjuder kvinnor att köra bil? Eller länder där kvinnor könsstympas? Eller bara länder där kvinnor systematiskt hålls på mattan genom att objektifieras, förminskas och förbises. Som Sverige kanske? Ok, nu är jag dramatisk. Men det är rätt skönt att få vara det ibland. I helgen hade UNF Utskottsutbildning, och bland annat gicks härskarteknikerna igenom. Många exempel kom upp, från gruppens egna erfarenheter. Jag och Helene hade en hel del att bjuda på. Om vi hade låtit alla titta på sitt liv, är jag övertygad om att vi hade kunnat sitta hela dagen och lyssna på exempel på hur män använder sig av härskartekniker för att upprätthålla könsmaktordningen.

Vi kan inte välja någon bara för att hon är kvinna. Nej, men kanske skulle vi kunna låta bli att välja bort kvinnor, och sluta välja män för att de är män. Då skulle vi komma en bit på vägen.


Förebildens makt

Jag försökte se på Commander in Chief. Blev naturligtvis rätt tänd på tanken med en kvinnlig president. Lyckades spela in de första båda dubbelavsnitten och har kollat igenom dem. Liksom så många andra är jag inte imponerad. Min första känsla var att det var så många dåliga skådisar. Barnen spelar urdåligt, inte trovärdigt. Mannen är hur platt som helst. Och så det här svart-vita, med den genomonda talmannen med sexig assistent. Tröttsamt, och tråkigt.

Såg en notis i DN som kritiserade den politik som bedrivs, vilken går tvärtemot alla internationella regler. De var inne på att det var en kvinnohatare som gjort serien, den visar inte på någon särskilt positiv bild av en kvinnlig president direkt. Även om den också visar en hel del på patriarkatets strategier för att hålla kvinnor på mattan, och förminska en kvinnas erfarenhet och kunskap till att "bara" vara en kvinnas.

Tacka vet jag Star Trek. Kapten Janeway i Voyager har en betydligt mer intressant ledarstil, där man kan inspireras av hur hon hanterar en mängd olika problem. Jag märker att jag identifierar mig mer med kvinnorna i serierna, och gillar naturligtvis de starka karaktärerna. Dax och Kira i Deep Space 9 är två till som på många sätt kan vara förebilder. Det är så skönt att få se något annat än bimbos eller hemmafruar. Att få bredda bilden av kvinnan. Och jag är övertygad om att det har en enorm betydelse.

Jag brukar ibland ta Island som exempel för att beskriva varför kvotering kan vara ett nödvändigt ont. Vigdís Finnbogadóttir var ju president där, den första kvinna som valts genom demokratiskt val (1980). Vid något tillfälle ska en skolpojke blivit intervjuvad om han ville bli president när han blev stor, och han ska då ha svarat: Nej, det är ju bara kvinnor som är president!

Om man växer upp i ett samhälle där bara det ena könet gör en viss uppgift, så är det väldigt lätt att tro att det är så det ska vara.

Det är synd att CIC inte var bättre, men trots sin taskiga kvalitét, så kan den nog ändå påverka möjligheten för en kvinna att väljas till det ämbetet. Precis som Star Trek var en föregångsserie redan på 60-talet, som visade både kvinnor på kommandobryggan och så småningom svarta i starka positioner.

Jag har en kollega vars dotter studerade mig i somras. För att se hur en chef är. Så här kan man vara. Det är en variant. Kändes rätt schysst att få vara modell för en sån kunskap.

Författarönskemål?

Jag har hamnat i en grupp som ska planera in författarbesök på Linnéträdgården i Uppsala, till ett evenemang som kallas Konstsommar. (det ingår konstutställning också - därav namnet kan man anta).

Jag hinner ju så sällan läsa något. Eller, ja, jag prioriterar sällan det numera. Och läser jag så blir det ofta utländska författare. Just nu har jag Michael Moore i väskan. Den har hängt med ett tag, och jag har bara kommit halvvägs. Nåja. Mitt bidrag till spånandet häromkvällen fick alltså inskränkas till böcker jag har i bokhyllan, men inte läst, böcker jag läst om i DN:s kulturdel eller ETC, och böcker mina vänner pratat om. Men jag kan ju bredda min kunskapsgrund till att omfatta mina bloggläsare kanske.

Om ni skulle gå och lyssna på en författare på ett vackert orangeri i sommar, vem skulle ni vilja höra då? (ekonomin tillåter inga långa resor direkt, så svenska författare ligger bra till)


(snart är alla vita huset avsnitten slut som jag har lånat hem, så då kanske jag tar och börjar läsa lite här hemma istället)

Spioner och demokratihinder

Läste om en spionsten i DN i morse. Den ska ha legat på en gata i Moskva, och diplomater med spioneri som bisyssla ska ha använt den för att kommunicera via. Som vanligt när det handlar om spioneri låter allt som en saga, men det kan ju lika gärna vara sant. Det läskiga är sammanhanget nyheten kommer i. Man hänvisar nämligen också till att diplomaterna haft kontakt med fristående organisationer i landet. Man behöver då inte vara särskilt konspiratorisk för att se att Putin gör ett litet trick för att rättfärdiga den lag han skrev under häromveckan. Om att NGO:s (Non Governmental Organisations) nu måste registrera sig för att få vara verksamma. Tidigare har de behövt redovisa sin ekonomi, men nu har man sneglat på föregångslandet Vitrysslands idéer och gått lite längre. När vi pratade om det på Forum Syd lät det inte så illa, men i DN:s ledare i veckan framgick att man till exempel ville stoppa organisationer som arbetare med mänskliga rättigheter.Värre alltså. Dessutom vill man förhindra utländska pengar in i organisationerna. Idag är det förenat med brott och påföljd om man bidrar med pengar till en vitrysk organisation som inte är godkänd av staten. Vet inte om Ryssland kommit dit än, men om inte annat är det skrämmande nära.

Nu har ju Sverige ändå tänkt stoppa sina biståndspengar till Ryssland om något år. Det är inte tillräckligt fattigt. Fast i SIDA:s fattigdomsbegrepp ingår också brist på påverkan. Och det kan man ju säga finns. På senare tid har man allt mer uppmärksammat det civila samhällets roll i demokratiutveckling och därför känns det så tragiskt med både Putins lagändring och Sveriges utrikespolitik. Den ena kanske vi kan påverka i af.
Det besök jag gjorde i Russkaja Poljana i Sibirien visade just på möjligheten för ideella organisationer i samhällsutvecklingen. Där kunde jag tydligt se vilken roll föreningen spelade för de aktiva, och troligen också för hela samhället. För många i föreningen hade det plötsligt öppnat sig en arena där de kunde påverka och känna att det faktiskt hände något. Till skillnad från den inhemska administrationen, med den slemmiga borgmästaren som utnyttjar sin position till att till exempel be om sexuella tjänster för att utföra en uppgift.

Vad Ryssland och många fler länder i världen behöver är ju fler liknande föreningar, där människor kan lära sig vad demokrati kan vara på en grundläggande nivå, för att sen kunna vara med och styra sitt land på ett delaktigt sätt. Det är så många steg kvar dit, vilket inte är så konstigt. 15 år med något liknande demokrati är inte mycket i perspektivet om man aldrig haft det tidigare. Tsarstyre ersatt med kommunistisk diktatur ger inget vidare utrymme för att utveckla en känsla för demokrati.

En skojigare sak i notisen var att de hänvisade till en person som var aktiv i föreningen för före detta spioner. Helskönt! Jag ser framför mig en möjlig film eller TV-serie om den föreningen. Undrar om den är statlig…


8 städer på 6 dagar

Nu tänkte jag hålla mig lite mer på plats ett tag. Körde en sån där flänga-hit-och dit-vecka, som uppföljning på Sibirienresan. Kontentan blev:

Måndag: Russkaja poljana (om man ids kalla det stad, tveksamt egentligen)
Tisdag: Omsk, Moskva, Uppsala
Onsdag: Visby
Torsdag: Västerås
Fredag: Stockholm
Lördag: Grangärde utanför Ludvika (ok - inte heller stad, men vi kan väl säga orter då...)
Söndag: Lägenheten, promenad runt Stabby, besök hos moster, lägenheten

Är inte helt utvilad än även om jag igår började känna mig mer normal på dagen iaf efter tre nätters sömn.

Jobbresultat: en anställd, en på gång, många räkningar betalda, en hel del mail besvarade, (och en hel del obesvarade) mingel med utskott och så lite smått och gott.

matbrödsblogg

Det här är nog min första matblogg, brukar inte tycka de är så intressanta. Kanske mest för att jag så sällan lagar mat numera. Jag skulle säkert vilja göra en massa av de goda recepten som Kerstin lägger ut på sin blogg. Nån gång.

Det här brödreceptet har jag i af sagt till några att jag skulle dela med mig av, och då kan jag lika gärna göra det här. Det är min yngsta svägerska Malins recept på ett gott, nyttigt och superenkelt bröd som just nu står i min ugn och blir färdigt. Det enda luriga är att hitta alla konstiga gryner. Ingen jäsning, ingen knådning, bara att röra ihop och grädda.

Krossbröd
3 1/4 dl rågkross
3 1/4 dl vetekross
2 1/2 dl linfrö
2 dl russin
1 1/2 dl vetekli
8 1/2 dl vetemjöl
1 msk bikarbonat
1 liter filmjölk
2 1/2 dl mörk sirap

Blanda alla ingredienser. Smörj och bröa två 1,5 litersformar. Klicka i degen i formarna och jämna till.

150 grader i 90 minuter för 2 bröd ( 1 bröd 150 grader 70 min)

Ska nog kolla om min väns Sofias liknande bröd var tillräckligt annorlunda för att ge lite variation. Hon läser rätt sällan på bloggen tror jag (hade missat Sibirienresan) så jag får nog be henne om det live.

Min värld

Det här var ju väldigt roligt! Åsa hade ett länktips på sin blogg till den här sajten där man kan pricka i de länder man varit i. Lustigt eftersom min vän frågade precis idag hur många länder jag är uppe i. Jag hade faktiskt ingen aning. Trodde att jag låg nånstans på 15 eller nåt. Det visade sig vara 27. Men i princip alla i Europa. Mina länder utgör 12 % av världens yta. Ryssland är ju tacksamt om man vill få upp den siffran. Och nu har jag iaf varit i den asiatiska delen också, känns ju fånigt annars att få räkna så stor del. Men jag har några världsdelar kvar. Men Europa ser hyfsat täckt ut iaf. Sen fick jag nästan för mig att jag varit i en bunt andra länder också, bara för att jag känner folk därifrån.

24339-32


Sibirien-bilder

Om nån är intresserad av lite fler foton från Sibirien-turen så har jag lagt upp en bunt på min gamla fotosida. Har också lagt till länken i min länklista här (där folk nu envisas med att ändra sina adresser, så jag måste väl uppdatera den. Orkar inte länka här, ni får leta om ni har lust.

stolthet och ego

Idag tog min gamla vän Sofia examen, i princip sin andra. Nu är hon läkare också, har bara AT:en kvar. Riktigt coolt.
 
Hennes pappa höll ett litet tal om att han var stolt över sina barn, och att det verkar vara okej att skryta om sina barn.

Jag har funderat över det där ibland, i vilket sammanhang man kan vara stolt över någon. I någon mån tar man ju ändå åt sig av äran. Om jag är stolt över en vän, är det då för att jag menar att jag på något vis har bidragit till framgången? Jag tror att man många gånger menar mer imponerad och glad för att få vara vän med hen.

Att en förälder är stolt över sina barn känns ju mer logiskt, den har ju ändå varit med och producerat.

Jag kan känna mig stolt över personal som jag har anställt. Typ att jag var så klok och anställde en så bra person, och att jag kanske också kunnat vara en bidragande orsak till utvecklingen. Precis som med elever. Men vännerna har jag ju inte skapat, även om jag hoppas att  jag är ett stöd även i deras utveckling.

Lisa for president!

Är på nåt vis bättre klang i det slagordet än Lisa som statsminister. Och om vi ska avveckla monarkin är det väl kanske möjligt att det blir så också.

I DN:s ledare häromdagen (är lite vilsen i dagarna nu) menar de att en av orsakerna till att Sverige inte lyckats få fram en kvinnlig statsminister kanske är att vi haft samma parti vid makten så länge.

Man skulle kunna se den som en i leden av kampanjen att få en borglig regering i höst. Det värsta är att jag tror att det kan ligga något i det. Jag tror att sossarna haft för mycket makt för länge, och jag tror att det är skadligt för en partistruktur ur demokratisk synvinkel. För lite rotation helt enkelt.

När jag var ca 12 år brukade jag säga att jag skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Chansen finns ju fortfarande. Tyvärr på sätt och vis. Nu lyckades jag ju inte välja parti förrän jag var ca 26, och sedan jag gick med har jag inte varit det minsta aktiv, så jag har väl inte direkt maxat mina chanser.

Jag känner ingen större dragning till posten idag, men om det ändå skulle dimpa ner en ministerpost över mig, trots att jag inte kämpat för den på vederbörligt sätt (och i regeringen Persson får jag en känsla av att sånt händer), så skulle jag nog tacka ja. Men helst då i en regering med V och Mp. Det vore nåt de!


ny säng kanske?

ny säng kanske?

Lite sugen var jag, men det var så svårt att välja...

saker för män

saker för män!

Det är så skönt att inte behöva fundera om den här affären är för mig. Här är det tydligt. Saker för män står det på skylten.

Blondiners politiska egenskaper?

Läsa Izvestija på hemvägen också, är rätt nöjd med att jag greppar innehållet i de flesta artiklarna, en del helt och hållet. Läste t ex om Chiles nya president. I samband med artikeln hade tidningen gjort en nätfråga till läsarna. Frågan var:

Skulle Ryssland kunna få en kvinnlig president?

Och svarsalternativen:
Ja 38%
Nej 35%
Bara om hon var blondin 27%

Bra va! Artikeln i övrigt var vettig och resonerade om det imponerande faktum att hon fått positionen trots machoattityden i landet. Jo. För övrigt är även röstsiffrorna något att uppmärksamma.


Bussflärpar och mekanik

Jag kommer på mig själv med att ha ett motstånd mot att Ryssland utvecklas. Ur något slags nostalgiskt perspektiv. Som på buss och tunnelbana. Jag tyckte det var så charmigt (jo, med en lätt patroniserande attityd) med de små tunna pappersflärparna. Man köpte dem oftast genom att skicka pengar genom folkmassan och få lappen tillbaks, sen stämplade man i en av de mekaniska hålstämplarna i bussen.

Nu var det magnetremsekort, väldigt ocharmigt. Men modernt förstås.

Egentligen är det ju heller inte så länge sen som samma förändring skedde i Sverige. När jag var liten var det en sån där flärp, som man lätt kunde tugga sönder. Och därefter lite hårdare kartong som man stämplade i en mekanisk grej.

I Kiev hade huset jag bodde i ett portkodslås som var mekaniskt. Man tryckte in alla fyra siffror på en gång, och bultarna lossades. Funkar även vid strömavbrott!

hemma igen

har inte sovit mer än enstaka timmar på planen på de senaste ca 40 timmarna (om jag räknat rätt med tidsomställningar osv). Rätt seg nu. Duscha, äta, sova. Sen är det bara att fortsätta att förstå att det vanliga livet fortsätter här hemma. Lite konstigt känns det, förvirrande att flyttas mellan miljöer.

Hann vinka till Lenin idag också, eller i af hans mausoleum, som det stod några tappra stackare i den isande kylan och demonstrerade för att det skulle bevaras. Vet inte om det är ifrågasatt.

Tack för svaren Magnus!

det gamla nya aret

Pa de ryska skyltarna star det: Gott nytt ar och god jul. Alltsa i omvand ordning mot vad vi har. Julen firas ju den 6:e januari, enligt den ortodoxa kyrkan. Men sen firar de annu ett nyar. En del i af. Enligt den gamla kalendern. Sa i forrgar firade vi nyar igen. Och ett av talen (forutom de om hur vackra kvinnor ar och hur mycket man tycker om dem...) handlade om att det ar sa bra, for om man inte hann traffa alla vid det vanliga nyaret, eller avlagga loften eller sa, sa kan man gora det nu istallet. Och for mig innebar det att jag han tanda tomtebloss. Men jag ar lite oklar pa datumen, tror att det ar den 13:e, men igar kvall var det nagra fyrverkerier, sa jag vet inte om de var sena, eller bara firade nagot annat kanske.

sprackt musik och det lilla vattnet

Vi har varit till den nyrenoverade restaurangen i byn nagra ganger. Jag blev forvanda nar de slog pa musik dar att det var sa bra ljud. Jag har ju genrellt ratt dalig koll pa ljudkvalitet, men hor daremot om hogtalare ar sprackta eller inte. Och det var de inte dar (an), vilket val var vad som forvanade mig. Har inte stott pa sa manga osprackta hogtalare har.

Mitt intryck bekraftades pa baren/kafeet pa kvallen, speciellt nar de drog pa volymen lite. Noterbart var ocksa de ryska oversattningarna av latar fran engelska. De mest kanda oversatts inte, men manga andra artister oversatts tydligen. Och som Natalia (fran TV-bolaget) trodde, med artisternas medgivande. Lustigt. Med tanke pa hur manga utlandska (icke-engelska) artister som klarar att ta sig in pa den svenska marknaden ar det inte sa konstigt egentligen. Och ryska ar ju ett lite storre sprak an svenska...

Annars var det helt ok dar. Inga varvarer tyckte jag. Eller barbarer som det heter pa svenska. Vet inte varfor det har blivit v istallet for b dar. Ryssarna menade att de skulle komma senare pa kvallen. Jag fick ocksa lara mig ett ryskt uttryck, apropa vart grannbord: "Om det finns vodka sa finns det ol." Och "Vodka utan ol ar pengar for vinden." Intressant. Har ingen uppfattning om att de dryckerna hor ihop i Sverige direkt.

Sen har jag forstatt vad den nya spritlagen kommer fa for konsekvens. Man maste, fran och med detta nyar, betala 40 000 rubel for att fa salja vodka. Vilket troligen kommer att innebara att manga sma butiker, de otaliga sma kioskerna t ex, inte kommer att ha rad med det. Och att det kanske blir nagot farre av matbutikerna som betalar ocksa, om de ligger nara varandra. Ska bli intressant att folja vad som hander.


sightseeing, shopping och innebandy i Russkaja Poljana

Idag borjade vi med sightseeing, delvis for att filmaren som ar med skulle fa ta lite foton runt om i byn. Som tur var var det varmt idag, ca 10 minus bara, kanns som runt nollan i detta torra klimat (som de flesta garna papekar lite stolt, inga sjoar eller sant i narheten). Jag fortsatte att ta lite metaplansfoton, fotade nar Lars filmade. Igar blev det roligast, nar jag fotade honom nar han filmade hur det lokala TV-bolaget filmade.

Vi kollade in diverse minnesmarken, en sovchos som fortfarande var igang (!), en nerlagd fabrik, ett omrade med hus som holl pa att falla sonder eftersom det var sa hogt vatten numera, ett vintrigt tivoli (med dygnetruntbevakning), och en hel del sota sma trahus med utsmyckningar i klatschiga farger.

Sen gick vi i de fa butiker som finns i byn, pa affarsgatan ligger de uppradade. Aterkommer med lite bilder darifran nar jag kommer hem och kan lagga upp dem. Vissa saker sags battre med foto.

Manniskorna har ar, ungefar som mitt generella intryck av ryssar, valdigt trevliga, skamtar mycket, valdigt gastvanliga och ocksa valdigt direkta. Ovanligt ar att servicepersonal ar servicevaenlig, eller atminstone inte direkt otrevliga. Tja, stamningen generellt ar val svart att uttala sig om sahar snart, men vi har verkligen mott en hel del personer som ar pa G. De har insett att mojligheten att kunna gora nagot ar genom en frivilligorganisation. Daremot ar manga pa det lokala TV-bolaget (som finansieras huvudsakligen av Administrationen) ratt frustrerade och latt hopplosa. Menar att de inte kan gora nagot, det finns inga pengar till teknik (de jobbar med en VHS-kamera), och ingen mojlighet att visa riktiga reportage, eller nagot som helst negativt, for da stoppas det bara. Men sen visar det sig anda att de har gjort en del sana grejer. Till exempel deltog de i en gemensam aktion med polisen som gav mig tydliga vibbar till folkolskontroller. De filmade i hemlighet hur ungdomar (under 18 ar, som lagen sager att man maste vara - vet inte nar den tradde i kraft, flickan i butiken dar jag fragade mindes inte) fick kopa sprit och hjalpte pa sa vis polisen att satta dit affaren. Skojigt!

Under eftermiddagen kollade vi in en ratt ruffig innebandymatch mellan lag som egentligen sysslar med vollyboll, basket eller hockey, men som kunde spela innebandy mot varandra pa ett hyfsat jamlikt satt. Dar var ocksa vart TV-bolag med och jag fick en mojlighet att lagga aven rysk lokalTV till listan av utlandska dylika dar jag gett intervjuer. Jag har forstas ingen aning om de jag tidigare gett har sants, eller om detta kommer att sandas, men det ar anda lite skojigt att (kanske) prata ryska i rysk TV, och tyska i tysk.

Kvallen kommer att avslutas pa det lokala kafeet, som det kallas. Liknar mest en riktigt sunkig och liten bar. Tanken ar att vi ska intervjuvas dar ocksa, men for anvandning i Sverige, sa da far jag prata svenska. Var intervjuare, fran TV-bolaget har varit valdigt tveksam till att ga dit, har tydligen haft daliga erfarenheter med besokarna pa kafet vid tidigare filmningar dar.

Cholodna - no klassna!

Jo, kallt, men riktigt bra ar det alltsa. Jag far prata en massa ryska, fatt oversatta en hel del, vilket ar lite slitigt, speciellt igar kvall nar jag hade varit vaken narmare 30 timmar (forutom lite lumparsomn pa flygen och i bilen fran Omsk. Att jag lyckades sova berodde enbart pa att mitt huvud var trottare an vad kroppen tyckte det var obekvamt.

Nu ringde den lilla sota ringklockan pa, och Eva kom in fran den ca 32-gradiga kylan och ett bloss. Ringklockan later som sma faglar.

Vi bor i en lanad lagenhet som alltsa till och med har tillgang till Internet. Jag ar imponerad. Och idag nar vi fick en stund over for att shoppa fanns kassan pa samma stalle som grejerna. Helt otroligt, det har blivit sa modernt det har landet. Jatteflashiga datorer vid tullen, som scannade in fotot fran passet och lade in i ett program direkt.

Aeroflot (som vi som tur var fick aka hela vagen) har ocksa shapat upp sig. Riktigt lackert med blatt och orange i planet. (det oranga designades troligen fore den ukrainska revolutionen haromaret). Daremot har de inte bytt logga. Den har fortfarande hammaren och skaran, trots att det ar drygt 15 ar sen kommunismen foll. Skulle vara intressant att hora hur diskussionerna i foretaget gatt kring den fragan. Ar det fortfarande statliga forresten, nan som vet?

Jag hann inte se sa mycket av Omsk Peter, men sag iaf sparen som ni akte pa. Forsokte kika ut, men det var liksom lite isigt pa fonstret. Sag inte sa speciellt ut det jag sag. En del nybyggen pa gang, i hus som inte sag ut som ryska nybyggen brukar. Dvs, inte cementblocksprincipen.

Jag overlever kylan iaf, och det ar varmt inomhus. Gick en liten promenad idag, och fotade lite, men da blev det riktigt kallt om handerna. Slog personligt rekord med nerat -38 igar kvall. Ratt coolt. Hade ju nastan varit trakigt om det inte varit sa kallt nar man nu ar i Sibieren pa vintern. Grannen har tyckte att vi borde kommit pa sommaren istallet, da har de ca 25-35, ibland 40 grader varmt istallet. Och vi tycker att vi har ett varierande klimat!

Nu ska vi snart ivag pa nan middag, och det rykas att borgmastaren ska dyka upp ocksa, eller sa var det imorgon. Jag vet inte sa noga...

40 minus

är det just nu där, men så är det ju natt också. Det är faktiskt mycket mindre (låter alltid så bakvänt, men det är ju så med minussidan) än vad jag har varit med om. Men det ska bli mildare på fredag. Jo. Vi får se. Jag räknar med att krossa en del fördomar iaf. På kartan och globen ska jag faktiskt söderut. I höjd med Göteborg ungefär. Länggraden ligger däremot mer i nivå med Indien. Mycket mysko. Så det närmaste jag varit är kanske Sri Lanka, snarare än Moskva.

Och, ja, jag har plockat fram alla långkalsonger jag har. Och ryssmössan följer naturligtvis med.

mitt parallella liv

Skulle kunna bli ett tema...

Igår åkte jag förbi Väddö folkhögskola, där jag inte gick ett år på Bild och form år -96/-97. Och alltså inte utvecklade min kunskap och intresse på det området. Inte heller pendlade jag med buss till Uppsala om helgerna, eller tyckte det var trist att bo ute i bushen under vinterperioden. Eller blev nära vän eller riktigt irriterad på någon av de som gick kursen som jag inte gick. Jag blev inte heller inspirerad att fortsätta inom konstområdet, och försöka ta mig in på någon vidare utbildning på den banan.

Istället fick jag en reservplats på UNF:s turnerande teatergrupp Saturnus, lärde mig att bära baskaggar, säga samma repliker cirka 80 gånger, och träffade väldigt många elever. Som i sin tur fick mig att inse att jag ville bli lärare hellre än skådis, och söka in på lärarprogrammet.

Men tänk om... vad hade hänt då...

glömda godingar

Inte för att jag brukar kalla låtar för godingar, men just nu allittererade det, så tja...

Jag har precis gått igenom mina gamla kassettband. Jag är en av dem som höll ut rätt länge med det formatet. Delvis för att jag inte sprang och köpte nån bärbar CDspelare när de kom, eller minidisk för den delen, och kanske också delvis för att jag spenderade en del tid i Ryssland i musikaffärer där kassettbanden kostade cirka 3 kronor, vilket gjorde att jag kunde testa allt möjligt för att se om det var värt att lägga hela 30 kronor på för en CDskiva. På senare tid har jag dock inte haft någon kassettspelare kopplad till en stereo, och i bilen är det CDspelare. Dessutom köpte jag ju en Ipod för ett drygt år sen, så kassetterna har dammat igen lite. Jag försökte återuppväcka dem när vi renoverade lägenheten och hade en kassettstereo inkopplad.

Nåja, nu blir det ju i af så att det inte blir spelade på grund av sitt format. Lite taskigt, för det betyder ju inte alltid att jag lessnat på musiken. Jag kanske inte saknar Tracks-banden från 80-talet, men emmellanåt kommer jag på att, visst ja, jag har ju ingen CD med Imperiet, eller Billy Idol, eller Leathernun.

Nu har jag alltså skrivit upp alla grupper som jag skulle vilja ha antingen i mp3 eller CDformat. Blev en del. Också har jag plockat fram några gamla favoritmixband, och har en idé om att återuppväcka dem. Sen inser jag ju att det är så mycket jag inte har koll på idag i musikvärlden. När jag läser Andreas blogg känner jag knappt igen några band alls. Pinsamt. Hade lite mer koll när jag jobbade i skolan, men inte mycket.

Nästa steg blir väl att kolla igenom vinylskivorna också. Har egentligen en bra vinylspelare, men i det nya TV och stereoskåpet får den tyvärr inte rum...Dessutom måste man ju vända på skivorna hela tiden.

Vita huset

har jag fastnat framför nu. Har precis införskaffat säsong 3. Jo, jag vet att jag ligger efter en massa, men eftersom jag av princip, eller egentligen beroende på mitt sätt att leva, inte ser på serier när de går på TV, måste jag ha tillgång till dem och kunna välja när jag ska se. Då kan man dessutom njuta och se flera på raken.

Jag gillar tempot, och jag gillar att det är intellektuell action, där jag rätt ofta inte hänger med. Det blir extremt tydligt när jag inte hunnit slå på subtitels, då förstår jag ingenting. Är de på engelska hänger jag med på det mesta, men emmellanåt får jag byta till svenska för att förstå ord som grödor, eller ännu värre de politiska orden, som jag inte förstår ens när de är på svenska. Jag tror ändå att det är lite utbildande för mig att se på. Egentligen skulle jag behöva en sån här serie kring det svenska systemet också, för jag har rätt dålig koll på hur turerna egentligen går där. Jag lyssnar lite på lunchsnacket när Åsa och Helene pratar, men fattar ju inte allt. Och då har jag ändå varit SO-lärare under ett valår. Den största svårigheten då var nog att få eleverna att greppa att Miljöpartiet hade två (!) språkrör, och inte bara en partiledare. Jag försökte också slå ett slag för demokratin och vad det egentligen innebär på en högre nivå. Till exempel att de får träffas och bilda en förening. Det är nog en fråga jag ska ta upp i Ryssland, och kanske läsa på lite mer om inför, vad det är Putin håller på med när han ska inför restriktioner för NGO:s. Ingen jättebra idé, tycker jag spontant kanske...

Deportation till Sibirien!

Jag vet att det låter som ett skämt, framförallt i början av januari, och dessutom ställer jag in en chans att gå på floating, men jag ska faktiskt till Sibirien.

När man får chansen får man väl ta den. Hur ofta är det nån som undrar om jag har lust att åka dit. Inte så ofta, inte nån gång tidigare tror jag faktiskt.

Den 11:e januari drar jag en liten sväng. Till Russkaja Poljana, en liten by utanför Omsk, vilket är ungefär vad jag vet just nu. Hittade extremt lite på en snabbsökning på Google nyss, men Bo the map-man kanske kan ge mig mer information? Jag hittade iaf nån slags vädersajt med info från 2004, och då verkade det bara ha varit cirka -25 grader i januari. Det är ju lugnt.

Nakonjetz, mochna gavarit pa russkij! I slushat, tak prijatna eta budjet! (men jag borde verkligen russifiera min dator, så att jag kan skriva med kyrrilliska istället, ser ju heltokigt ut med latinska)


jullovsslapp

Jag har jullov. Jag vet att det kanske egentligen per definition kallas semester, men just nu är det jullov iaf. Precis som jag sista veckan på semestern i somras hade sommarlov.

Det innebär att jag inte har något planerat, och mest går och såsar och till och med hinner ha tråkigt. Rätt häftigt.

Grejen är att det är först nu när jag jobbar som jag har lov igen, sen jag gick ut gymnasiet vill säga. För under de mellanliggande cirka 10-11 åren har jag alltid pluggat något. Och aldrig känt mig riktigt ledig. Men nu är jag det. Har ingen lite inlämningsuppgift som ligger och hänger över mig och som jag borde ta tag i. Har naturligtvis en hel del jobbgrejer att fixa, men inte som jag måste göra just nu.

Igår gick jag och hyrde två filmer, och fick lite tajt idag att hinna se färdigt den andra innan den skulle tillbaka till affären. Nu hyrde jag ingen ny, och tycker det verkar vara trist på TV, så det kanske blir boken lite ikväll. Eller mer bloggande. Vi får se...

Pretty in pink - nostalgitripp till 80-talet

Har just avjnutit den filmen. Från -86, vilket var största anledningen till att se den. Underbara kläder och grejer. Så mycket snygga kombinationer. Bara en sån detalj som den rosa telefonen intill den röda bandspelaren.

Filmen bygger på en klasskonflikt (som i över- underklass, och inte som jag trodde när jag var liten och hörde talas om klasskampen) som är extremt tydlig. Det lustiga är bara, att trots att jag faktiskt var 11 år när filmen gjordes, och hade en del av de gräsliga kläder som var moderna då, så kunde jag inte urskilja på kläder och frisyrer vilka som tillhörde vilken klass. De så kallade överklassen försökte mobba underklassflickan för hennes omoderna kläder, när de själva gick i trasor som satt hur fult som helst.

Mest upprörande var när underklassflickan skulle gå på skolbalen och klippte sönder den snygga 60-talsklänningen och sydde nåt slags tält. Ujujujuj.

Jag är så här i efterhand i af rätt nöjd med att jag åtminstone emmellanåt körde en mer alternativ stil, och på skolavslutningen i 9:an undvek gräddbakelser till förmån för en liten svart tajt sak, rejält rufsigt hår, mycket rött läppstift och mycket nitar och kedjor.

Men jag bidrar ändå med några av mina favoritkläder på 80-talet (eller kanske de jag minns iaf):


  • Det breda resårbältet, som dessutom fungerade som en slags korsett, utsökt ihop med den stora fluffiga vita kjolen, eller den svart-vitprickiga (som fick följa med in i 90-talet också)
  • Mina ljuslila spetsiga tygskor, stenhårda och garanterade skavsår ett bra tag innan de mjukats upp en aning (Sara och Ulrika hade likadana, fast rosa tror jag)
  • Den spygröna, lite lagom bylsiga koftan som jag fick ärva av kusin Eva
  • Plastskor i sandalformat (självklart pastellfärgade) och plastväskor från Tyskland - tyckte det var rätt coolt, för det var ingen annan som hade. Plastväskan (genomskinlig med med lite pastelliga färger på) hade dock en nackdel att den frös sönder i vinterkylan
  • Ah, just ja, den ljusrosa jeansskjortan, med det tunna mörkrosa skärpet till, så att skjortan bylsade ut ovanför - ganska avancerat att få det rätt
Det roligaste var dock att jag sparade en hel del av mina gamla 80-talsgrejer, och använde dem nån gång på 90-talet och åstadkom en riktigt bra chockeffekt på gymnasiet iförd gula (!) strumpbyxor, chockrosa benvärmare (hur kunde jag glömma bort dem), en smalrandig gul-rosa-blå-grön, tajt, kort kjol, och ovannämnda kofta. Det var såna dagar som gav upphov till studentmössekommentaren : Vem ska nu blända mitt färgsinne? och korridorskommentarer från de mer konservativa klädmänniskorna  - Får man verkligen se ut så där?

Ja, det var tider det....



RSS 2.0