en aktiv röst

En av de medlemsskap jag har är i Amnesty. Jag är där synnerligen passiv, orkar oftast inte ens läsa tidningen faktiskt, den känns så mörk. Det här tyckte jag var en bra grej dock, ska nog hänga på nånting av den, och ger er här möjligheten att göra detsamma. Gå in på länken och kolla om det är nåt du håller med om och vill vara med och påverka!

Hej,

Svenska Amnesty arbetar för att Sveriges regering ska påverka andra länder att värna om de mänskliga rättigheterna. Men det finns även mycket att göra här hemma. Inför höstens val arbetar vi med kampanjen "En aktiv röst". Följ våra aktiviteter runt om i Sverige på vår hemsida och bli en aktiv röst du också. Där kan du även vara med och tävla om VIP-biljetter till hela Lars Winnerbäcks turné och genrepet.

Sprid budskapet vidare. Maila vidare länken nedan till alla du känner. Du kan påverka mer än du tror!

http://www.enaktivrost.se/

Vi ses i sommar!

Amnesty


lugnt jobb

UNF är rätt säsongsbetonat verkar det som. Jag har ett vagt minne av att juni var lugnt till och med förra året, trots att det var inför kongress och allt. Fast det är klart, det är färre aktiviteter totalt, och framförallt är rätt många konsulenter lediga. Den här veckan kunde jag skriva "här" på anslagstavlan på alla de dagar jag tänker jobba (kompar ut fredagarna för att få lite mer sommar), utan att ens ha ett möte som spräckte dagarna. Det känns som att det knappt har hänt sen jag började för två år sen.

Början av juni var i och för sig inte alls så lugnt som jag hade tänkt, och uppföljningsmailen hamnade på en otrevlig nivå på över 60. Idag bestämde jag mig för att de ska vara färre än 10 när jag tar semester. (sen brukar de ändå hopas under semestern).

Nu har jag i alla fall fått ner högarna på skrivbordet till en anspråkslös nivå. Telefonen ringer knappt, och om inte Robert skickar mail, vilket han inte gör när han är på konferens på Island, så är det inte många såna heller.

Imorgon hoppas jag kunna påverka vår revisor så att mina kamrater på kontoret, våra PRAO:s från förbundsstyrelsen bland annat, inte ska behöva gräva ner sig i enorma högar av medlemslistor, utan mer rimliga.

sommarupplevelser

Det är häftigt med sånt här väder, tillvaron blir lite annorlunda på nåt vis. I helgen var vi hos Gunnars föräldrar på landet utanför Örebro. Vi hann med en massa saker, troligen för att vi inte hade planerat nånting alls. Bland annat fick jag äntligen bada uppe i Ramsjön. Det var riktigt vackert, en sån där sjö med blandskog runtom, och lite brunskimrande vatten. Gunnar försökte hävda att vattnet skulle vara svinkallt, vilket förstås inte avskräckte mig. Och det visades sig att han hade alldeles fel, det var säkert 24 grader, så att man kunde simma en sväng också. Jättehärligt efter att ha stått och svettats och skyfflat sand en stund vid svägerskans husbygge.

Sen hann vi också med en kvälls-cykeltur bland alla midsommarblommor. Men man kunde inte prata då, för då fick man insekter i munnen.

Vid kvällens cykeltur har jag sett lite mer av min hemstad. Var ute i Stenhagen på ett möte med Konstsommars styrelse. Det ligger verkligen superfina hus och tomter i Berthåga, och ett riktigt mysigt radhusområde ute i Stenhagen var de bodde i, de trevliga rysktalande (!) människorna.

tjejgrejer

Jag är generellt lite allergisk mot att dela upp saker i tjejiga och killiga. Dels för att man begränsar möjligheten för det andra könet att göra just det, om man inte gillar att gå emot strömmen. Det kan ju vara kul ibland, men blir tröttsamt när det blir för ofta. Den andra anledningen är att det lätt låter lite nedvärderande. Ofta är det ju det andra könet (vi pratar biologiska nu) som uttrycker sig som att det där är ju en typisk tjej- eller kill-grej. Som att det automatiskt då är underförstått att det är lite fånigt.

Min kompis Sofia som nu senast sprang Marathon, och tidigare kört Vasaloppet och så vidare vände sig mot att man kallar loppen som är lite kortare för TjejVättern och liknande. Hon menar att man då dels säger att det är det som tjejer förväntas göra, det vill säga, inte delta i den vanliga varianten. Sofia får själv ofta förklara sig att nej, det var inte Tjej-vasan utan Vasaloppet hon körde, och så vidare. Dels blir det också omöjligt för killar att delta i en kortare variant, vilket leder till att de mindre tränade killarna ändå ställer upp i det längre loppet och kanske inte lyckas genomföra det istället.

Om jag ska tolka anledningen välvilligt skulle jag tro att det har att göra med könsroller. Att man menar att det blir en annan stämning om det bara är tjejer, och att fler tjejer då vågar ta steget och delta. Men jag är tveksam till om det är ett bra sätt. Och de som jag känner som kört Öppet spår på Vasaloppet menar ju att det är så bra stämning där, så jag tror att det mer handlar om att öppna för att man inte måste tävla för att delta. Eller så är syftet med tjej-loppen redan uppnått, i och med att det är så många tjejer som deltar idag. Så nu kan man sluta med det. Ungefär som kvoteringstanken - att man använder metoden tills det funkar ändå.

Sen att man har en tjej- och en killklass för resultaten finns ju en viss logik i, eftersom det ändå finns en del skillnader i förutsättningar för muskler och så. Men att koppla könet till hur långt man vill springa, cykla eller skida verkar bara dumt. Det har ju med hur mycket man har tränat att göra, inte könet.

Syrendofter

Det blev visst lite blom-tema så här i avslutningstider. Sa när jag gick förbi en buske häromdagen att det luktade skolavslutning i mellanstadiet, för då fick alltid fröken en bukett syrener av nån omtänksam elev.

I vårt kvarter är det en hel massa syrenbuskar och träd, i flera olika färger och dofter. Det är så härligt! Syrener är nog en av mina favoritblommor. De är så kraftfulla, så vackra och har en underbart doft. Det blir så häftigt med mängden blommor som sitter ihop. Blir som en hel Monet-tavla av en enda buske. Naturen är bra läcker.

Jag har insett att jag är rätt mycket naturromantiker. Blev nästan lite tårögd av saknad när vi åkte ut till Björklinge förra helgen, och åkte förbi kossorna och åkrarna. Det är så fint. Jag njöt verkligen av bussfärderna förbi de landskapen när vi bodde där, oavsett årstid.


dagens bästa plakat

Antar att det är få som har missat den stora studentdagen idag. Cyklade förbi några vitklädda som frukosterade i solen i morse, och lyssnade på några flak som gapade i Stockholm innan jag satte mig för att försöka åka hem. (tyvärr var det en sån tragisk effekt som det ibland blir av såna här glada helger, nån som hoppat framför tåget. det blev därför två timmars väntan innan jag kom iväg)

Bästa plakatet satt på järnbron i Uppsala. Så här stod det:


Grattis, nu är du arbetslös!


Rätt kul tycker jag, underbart cyniskt. Men första har de väl sommarlov ändå, innan de blir arbetslösa.

Lite i framkant

Jag har börjat med cykelhjälm. Igen, kanske man kan säga. Från att jag började cykla som barn upp till tonåren, hade jag faktiskt också hjälm. Då var den knallgul och det stod VM i fram. Det fanns ju inga cykelhjälmar, utan det var förstås hockeyhjälm man hade på vår gata.

Vi pratade om hjälmar häromdagen, och jag inser att jag har gått och sneglat på den jag köpte in för några år sen, men knappt använt, sedan det började skrivas om det nya lagförslaget kring cykelhjälm. Så igår gjorde jag slag i saken. Insåg att jag hade rätt futtiga argument emot.

Frisyren? Åsa tog upp att personer som har ramlat och slagit upp huvudet inte får så snygg frisyr heller. Men när jag tänker efter så är det extremt sällan jag har en frisyr som tar illa upp av att jag har hjälm. Jag har ju oftast mössa under den kalla delen av året (september-juni?) så det är ingen större skillnad.

Ingen trafik? Sen föll mitt argument om att jag inte cyklar i trafik också. För det gör ju lika ont att ramla av att jag får in en pinne i hjulet, som om jag kör in i en bil. (att bli överkörd av en bil ligger inte riktigt med i beräkningen här, och där tror jag inte hjälmen räcker heller tyvärr). Så då hjälpte det inte att jag nästan bara cyklar på cykelvägar.

Coolt? Det känns lite ovant än så länge, men jag vänjer mig nog snart. Och om jag tänker efter så brukar jag inte tycka det ser konstigt ut när andra har hjälm, så troligen bryr sig de flesta inte om att jag har det heller. Inte för att sånt brukar bekymra mig alltför mycket, men ändå.


Sen känns det lite schysst att vara ute i god tid, och bestämma själv, och inte bara följa lagen som kanske kommer snart.


fördomsfulla blommor

Jag gick förbi den lilla parken här i Stabby och såg något som jag trodde var Löjtanshjärta, fast vita. Har nu lärt mig att de hette Fänrikshjärta istället. (eller om det var nån annan militär beteckning). Kom att tänka på det här med de inbyggda fördomarna och föreställningarna i språket, och då även i benämningar av blommor. Dessa två är en variant, som jag tror har en grund i föreställningen att en löjtnant skulle ha att göra med många hjärtan (de består av små blommor som ser ut som hjärtan som sitter på rad). Likadant med Linnés fröknar som min gamla granne lärde mig en gång. Han hade visst många brudar.

En annan som jag nog tycker är värre är Svärmorstand. (en blomma som ser ut som en tand, och är gul)Den är bara ett exempel på sammanhang där konceptet svärmor baktalas. Hur kan man bestämma att en kvinna ska bli osympatisk så fort hon blir svärmor. Hur dumt som helst! För mig skorrar själva ordet dåligt, men jag försöker ändå använda det, för att just arbeta bort den stämpeln (i stil med att bögar säger bög eller man använder svenska flaggan i sammanhang som är mot rasism). Jag har inga dåliga erfarenheter av svärmödrar, varken min nuvarande, eller tidigare och ogillar starkt dåliga skämt om elaka svärmödrar. Ser ingen poäng med att upprätthålla en negativ föreställning och cementera en obehaglig könsroll.

svenskheten

Om man vill vara med och påverka vad det är egentligen just nu, kan man gärna delta i den här enkäten:

Världens modernaste land är en programserie om svensk mentalitet som SVT ska sända i vinter med Fredrik Lindström som programledare.

Nu behöver vi din hjälp för att kunna göra vårt program ännu bättre.



http://response.questback.com/sverigestelevisionab/vmlenkat/

Nationaldagen - vad gör vi med den?

Inom UNF har det pågått en debatt angående nationaldagsfirande, och huruvida det är okej att vi som organisation gör reklam för ett arrangemang som är idag. Det har lyfts fram ett antal olika aspekter på frågan, och jag vet inte riktigt var jag står själv.

Jag, liksom de flesta i Sverige, har aldrig firat nationaldagen. Funderade igår på om jag skulle fira att jag tog körkort för 11 år sen idag dock. Det kan man ju inte göra nu, när den är helgdag. Jag tyckte det var lite roligt att det blev just på nationaldagen då dock.

Det firande som har varit, lite Skansen och så, har inte direkt lockat mig. Jag tror dock att den variant som Gringo kör i Stockholm nu, Sverigeparaden (som är den som UNF har haft en banner för på  hemsidan) skulle vara mer intressant då. Den firar mångkulturen och betonar att alla svenskar, oavsett namn och härkomst är välkomna.

Jag bor i ett landskap som inte heller har särskilt mycket patriotism. En del av våra landskap har ju väldigt mycket av den varan. Tror att jag kan ha nämnt det förut i bloggen. Dalarna och Skåne är några tydliga exempel. Och Jämtland förstås, som helst (kanske?) vill bli en egen republik.

Just patriotism och nationalism är inte ord som klingar så vackert i mina öron, och jag är inte så förtjust i när amerikanska filmer kör för hårt på den linjen. Det blir mest patetiskt. Däremot tycker jag att det är helt okej att vara stolt över det land man bor i.

Ibland brukar jag tänka på den gamle filosofen Sokrates, som accepterade ett dödsstraff utifrån att han hade valt att bo i det landet, och därmed gått med på dess lagar. Även om det är att gå väl långt för ett politiskt brott, ligger det nåt i resonemanget. Jag tycker att Sverige, med alla de brister som finns, ändå är ett rätt  bra land att leva i. Skulle jag vilja förändra mer finns möjligheten.

Jag tycker också att det finns en hel del charmiga/intressanta kulturer i vårt land. Allt från den samiska, norrbottniska, dalarnas, upplands och skånes, till stockholmarnas, kurdernas och libanesernas. Alla kulturer har alltid varit en mix av influenser utifrån. Den "svenska" är inget undantag. Gillis Herlitz och Fredrik Lindström brukar visa på alla våra traditioner och varifrån de har sitt ursprung. Sen har vi ofta gjort vår egen variant av dem. Eller ibland är vi dem enda som har kvar, eller har utvecklat en speciell variant. Som Lucia till exempel, som de flesta sicilienare inte har så bra koll på, trots att hon var därifrån.

Att vara stolt över den kultur man har tror jag i många fall gynnar det mångkulturella samhället. Det kan vara lättare att acceptera andras kulturer, om man har koll på var man står själv. Och är medveten om vilka värderingar man lägger i olika beteenden. Då blir det också lättare att ställa frågor till andra, och förklara vad som anses "rätt och fel" i den svenska kulturen, eller snarare just den variant av svensk kultur som du lever i.

Jag brukar ofta framhålla att jag varit med om betydligt större kulturkrockar i Sverige, med svenskar, än utomlands. Troligen beror det på missuppfattningen att vi inte har några kulturskillnader här, och då är man inte inställd på att anpassa sig eller kolla vad som anses riktigt i sammanhanget.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra av just nationaldagsfirandet framöver, men nu ska jag i alla fall iväg och äta lgod unch med några trevliga människor. Så gott firande som något skulle jag tro.



vita saker i luften

I lördags flög det omkring en massa dunbollar i luften. Först trodde jag att det var från maskrosor, men de hade inte de där stängerna som brukar höra ihop med dem. Det var liksom bara dunet. Och det var hur mycket som helst. Kändes som att ta sig fram genom en svärm ibland. Nån som har en aning vad det kan vara som släpper ifrån sig en sån massa dun-frön?

min far - Feng shuins fiende

Vi har hjälpt pappa fixa till sin sommarstuga idag. Han har sällan lust att göra sig av med saker. Han är väldigt bra på att rensa i skogen, men sämre på att rensa i förråden. Nu ska stugan säljas och jag får äntligen nöjet att slänga en massa. Dagens bästa:

  • min gamla trehjuling, hade nästan förmultnat av sig själv, hemskt snyggt Gulf-klistermärke på
  • en rulle antik tjärpapp
  • ett riktigt risigt pingisbord
  • min gamla röda rullgardin från flickrummet som monterades ner nån gång i början på 90-talet
  • den första videospelaren som fanns i min familj, från slutet av 80-talet, troligen trasig sedan 15 år tillbaka
  • enheten till den första bärbara telefonen som min pappa haft, troligen trasig sedan 15 år tillbaka. (telefonen var inte på samma ställe)
Anmärkningsvärt i sammanhanget är att många av dessa saker inte använts i stugan, utan forslats från mitt barndomshem, som ligger på andra sidan stan.


teamträff i Visby

teamträff i Visby

För att visa på kontrasterna i jobbet lägger jag även upp denna, tagen några dagar före Brysselmötet. Vi hade en trevlig teamträff i Visby. Ursäkten var att en i teamet bor där, och vi brukar lägga mötena där någon bor av naturliga skäl. Nu blev det så att just han inte kunde delta vid träffen, eftersom han tog hand om sin nyfödda dotter. Men vi var inte ett dugg ledsna för att det hamnade i Visby i maj ändå. God glass, vackert väder och en stad som inte riktigt upphör att fascinera med sin egenart.


FS-möte i Bryssel

FS-möte i Bryssel

Mitt jobb är väldigt skiftande. Det är en av fördelarna med det. Senaste förbundsstyrelsemötet var i Bryssel, det dessförinnan i Jokkmokk. Bryssel förväntas bli billigare, vi har inte fått hela notan från Jokkmokk än. Vid det här tillfället hade vi skippat att försöka höra vad folk sa när vi satt i frukostmatsalen, där personalen dammsög och gatumusikanterna utanför fönstret spelade pittoresk musik. Istället höll vi til en ett av de tjusiga (men ändå förhållandevis billiga) rummen.


RSS 2.0