-Skicka killen på UGL!

Det var ett uttryck som min nu tjänstlediga kollega Espen brukade yttra i tid och otid. Ibland var det tjejen också, hade inte så mycket med kön att göra. Ofta var det en person som behövde träna sin sociala kompetens, men för den skull skulle det absolut inte betraktas som ett straff, snarare tvärtom. Feedback är ju till för att hjälpa människor att växa.

Jag hade inte riktigt lyssnat färdigt på Persson-intervjun när jag skrev mitt förra inlägg om den, och det kom mer anmärkningsvärda uttalanden. Jag skrattade högt när jag gick längs perrongen, och det var nästan så att det kändes skönt att han inte ska fortsätta leda landet. Nu påverkar kanske hans sätt mest hans närmsta omgivning, men ändå. Ungefär så här lät det, efter att han har deklarerat att hans självkritik är monumental:
(jag har förkortat citaten lite)

Lantz:  - Du verkade lite nedlåtande när du sa till Mp och V att "Jo, ministerposter, det krävde de -98 och -02 också..."
Persson: - Det var en normal politisk diskussion. Det lät inte nedlåtande alls.
Lantz: - Jag tyckte det, jag var tittare.
Persson: - Inte alls.
Lantz: - Kände jag fel?
Persson: Ja, det gjorde du Annika, du kände så fel.
Lantz: - Jaha, ja...
Persson: Jaa.

Vad kan man säga. En slags anti-feedback-taktik. Det nya citatet som jag med glädje använder nu är, i enlighet med vår nyss bortpetade stora ledare: Du kände fel!

(för de som inte vet vad UGL är, står förkortningen för Utveckling Grupp Ledarskap, och är en vecko-kurs som utvecklats av militären men används av alla möjliga organisationer och företag för att träna folk i just feedback och ledarskap)

alkoholkonspiration i Thailand

Efter en hel del lobbying låg ett förslag om förbud mot alkoholreklam i Thailand, det skulle tas beslut kring det samma dag som det plötsligt skedde en militärkupp. Kan det vara så att militären i Thailand sponsrats av alkohollobbyn? Eller hade vi bara otrolig otur...

Datorvanor

Jag ligger lite efter i valkampanjen, lyssnade på Lantz Persson-intervjuv i morse.

Han var verkligen inte bra. Men förutom att han inte verkar ha förstått riktigt vad det innebär med begreppet feminism (han hade inte tagit ställning till likhets- eller särarts, och fattade inte vad Annika pratade om när hon frågade om härskartekniker) så sa han att han inte använde dator annat än till att lägga patiens. Och det lät som att han menade det. Jag läste i en intervjuv att kungen inte heller använder dator, så det verkar vara en trend bland männen med makt. Men hur funkar det? Hur kan man styra ett land utan att maila eller läsa på nätet? Det verkar helt orimligt, stämmer det verkligen? Inte undra på att han inte blev så upprörd över datorintrånget först, om han knappt varit in på deras intranät.

Om jag drar parallellen till den organisation jag känner bäst, UNF, så är väl Robert den som är statsminister, och jag lovar att han märker av om han inte har tillgång till dator med uppkoppling på två dagar. Naturligtvis gick det innan mail-revolutionen, men idag? Om man inte har folk som backar upp och gör allt åt en då, för det måste ju vara så det fungerar för de här männen. Eller? Det är ju ändå 2006!

Lantz som politikerutfrågare

Tack vare några av de bloggar jag läser emellanåt fick jag tipset att lyssna på pod-radio på Annika Lantz i P3. Tack för tipset! Jag orkar inte riktigt med TV-debatter, det blir så hetsigt, och det är sällan jag känner för det när jag kommer hem och är trött. Men det här var alldeles utmärkt. Hon är ju så rolig - känns lite fånigt när jag sitter och flinar eller småskrattar för mig själv på bussen, men det kan jag ta.

Hittills har jag hört på Ohly, Maud och Leijonborg. Ser fram emot de andra. Har en viss känsla av att Annika är lite partisk i utfrågningen, men det gör mig inget.

Maud gjorde en lite halvosmidig ironisk kommentar om att visst var Lantz viktigare än TV-utfrågaren. Det fåniga är ju att jag tror att hon är det för många. Till exempel mig som inte sett en enda TV-debatt. (men det var nära idag, men jag gjorde rambudget istället).

Maud gjorde också ett litet utspel där hon ställde den utmanande retoriska frågan: Vill du ha Ohly som utrikesminister?  - Gärna, är mitt svar. Jag har förstått att han är väldigt kompetent just på utriksespolitiska frågor.

Däremot var jag inte alls imponerad av varken Leijonborgs eller Mauds insatser. De hade så dåliga svar på en massa frågor. Maud vill behålla Systembolaget för att de har bra utbud, men tror att Apoteket vinner på att inte vara monopol. Och Leijonborg skrattar bort en rätt bra tanke om att erbjuda föräldrautbildning och stöd även för föräldrar som har "normala" barn. Och dessutom tror han inte att det är föräldrarna som är problemet för stökiga barn i skolan. Jag tror att han har fel. I princip varenda en av de riktigt svåra ungdomar/barn jag har träffat på med beteendestörningar har haft det jobbigt hemma. Så istället för att ge betyg tidigt (som om de skulle bry sig om det) så kanske vi ska satsa på att minska alkoholkonsumtionen, så att något färre barn växte upp i missbrukarhem.

Jag blir lite triggad att verkligen ge mig in i politiken när jag hör en massa dåliga argument. Det tog ju bara cirka 10 år för mig att välja parti, så nu är det väl dags att bli aktiv också kanske.

litteraturkanon

Är en av de politiska frågor jag följt debatten kring. Gillar ju att läsa kulturdelen av DN, och det dyker faktiskt upp en hel del politik i den. Instämde i Maria Wetterstrands analys i frågan på hennes blogg,

Jag har ju varit läsare sedan 9-årsålder, då jag slukade böcker liksom många andra. Jag botaniserade också gladeligen bland vuxenböckerna i bokhyllorna därhemma, och har alltid haft med böcker på önskelistan, och också fått en hel massa genom åren. Det vill säga - jag hade en rätt stor tillgång på böcker. Biblioteket i mellanstadiet, stadsbiblioteket, stadsdelsbiblioteket och skolbiblioteket var också ställen som jag hängde en hel del på. Minns tydligt min stora frustration när jag bodde en termin i München, precis bredvid ett fantastiskt bibliotek - men inte kunde få låna böcker, eftersom jag inte hade uppehållstillstånd i landet! (en fråga som ju säkerligen har större konsekvenser än den hade för mig).

Min sens moral med min lilla biblioteks- och bokhyllestory är att jag tror att det har mycket större betydelse att ungdomar har tillgång till allehanda böcker - däribland alla fantastiska klassiker, (jag skulle ju dock välja Bröderna Karamazov före Brott och straff om vi bara pratar Dostojevskij) än att de erbjuds/tvingas läsa dem i skolan. Skolans stora uppgift, och, kan man ju tilllägga - utmaning, är att skapa läslust. Och samhällets därutöver, både i skolan och utanför, är att se till att det är lätt för alla att få tag i böcker.


Jag kan se en stor poäng i att känna till många klassiker, om inte annat än för att hänga med i samhällsdiskussioner, och när folk gör små hänvisningar till litteraturens värld. Och att förstå att det inte är mer komplicerat att läsa Strindberg eller Camus än Rowlings eller Marian Keyes. Däremot behöver man inte gilla alla författare eller böcker. Och man måste anpassa efter person. Om man inte kan identifiera sig på nåt vis med personerna i boken, eller har några erfarenheter att koppla till innehållet, så ger det inte så mycket. Då är det bättre att man väntar med att läsa just den boken, än att man ska traggla sig igenom något och ogilla det.

Sen tycker jag också att det känns något absurt att de som kallar sig liberaler, och förespråkar valfrihet i alla möjliga (och ibland omöjliga) sammanhang vill driva en så likriktande fråga som en litteraturkanon. Är det inte bättre att lita på lärarnas förmåga att bedöma vad just deras klass, och elever, verkar gilla. En inofficiell kanon har vi ju ändå - jag tror inte vi behöver förstärka den så mycket.


politik och valtankar

Sedan valrörelsen började på allvar har jag haft en massa uppslag på saker jag skulle skriva om här på bloggen. Men så orkar jag inte slå igång datorn, eller sitta framför skärmen, och så glömmer jag bort.... Ska försöka få ner några i af.

  • Affischerna med ansikten på, som har fått röda näsor ditritade. Jag tyckte det kändes som att Leijonborg faktiskt vann på det. Han blev rätt charmig med en clownnäsa.
  • Tycker det känns tråkigt att det verkar som att just ansikts-affischer ska ha effekt. De säger ju ingenting. Vill liksom hoppas att Mp mer tänkvärda skulle vara mer gångbara, eller i alla fall en affisch med budskap. Tycker Fp:s framtidsnyheter (även om de känns lite som en kopia av reklamen som gick för ett tag sen om färgskriver) är riktigt fyndiga också. Visar på en tydlig vision på ett kul sätt.
  • Sossarnas inväntade sena kampanj som nu syns lite överallt. Senast idag på centralstationen i Stockholm. Skitsnygg monter med orden "Alla ska med" i enorma vita bokstäver mot en röd matta. Och lego (rött) för barnen att leka med i ordet "med". Coolt.
  • Kommenterade på Eriks blogg också att jag inte gillar allians-idén, även om jag tror att det har varit taktiskt rätt av borgarna. Men det blir konstigt när väljarna inte kan få välja det parti de tycker stämmer bäst överens med deras åsikter, utan måste ta ett paketerbjudande.
  • Moderaternas tanke om att överträffa sossarnas alla erbjudanden. Låter läskigt mycket som ett tele-bolag som försöker vinna kunder. Håller med Ingvar Carlssons debattartikel i DN häromdagen, det blir ju som att de inte har egna frågor att driva, utan bara hänger på vad sossarna säger.
  • Fastighetsskatten - känns som en rätt futtig fråga. Inte minst har den känts fånig när den hamnat på samma sidor i tidningen som Libanonkriget.
  • Vänsterns affischer i Stockholm om att sänka SL-kortet med 100 kronor. Jag vet inte. Det är liksom en för låg summa för att ha någon politisk betydelse. Möjligen kan man tolka den som en inriktning - att man vill satsa på kollektivtrafik, men det blir lite för konkret för mig.
  • Ännu en valkampanjsskandal. Känns trist. Trist för folkpartiet som inte får möjlighet att driva sina frågor nu på slutet, och trist för demokratin. Lite kul dock att DN var lika konspiratoriska som jag och funderade på om det var så att sossarna väntat till nu med att offentliggöra att de fått reda på det...nu när det kan skada som värst.


ledarskap utan regering?

Det politiska styret i Nordirland liknar inget annat jag känner till. 1998 kom man alltså fram till ett fredsavtal, även om det finns många saker kvar att klara ut när det gäller offer och straff. 1999 tillsattes en provinsregering. Den upplöstes 2000 och återupprättades igen samma år. Men 2002 upplöstes den igen av Storbritannien. Och sedan dess har man inte fått till en ny. Idag styrs alltså Nordirland av 6 ministrar, utsedda av Tony Blair. Dessa är med andra ord inte valda i det land de verkar, och har på så vis ett rätt konstigt mandat där. Rent konkret hamnar makten till stor del hos tjänstemännen i myndigheterna.

Man har också några politiskt styrande grupper som arbetar mellan Irland och Nordirland som är verksamma och fungerar. Om dessa ska väljas om någon gång vet jag inte...

Landet har alltså ett ytterst tveksamt styre, och ingen egentlig ledare. På något vis verkar ändå det mesta fungera. Frågan är vad det gör med folket att inte ha en ledare? Och finns det någon som skulle kunna verka som en enande kraft mellan de två grupperna?


Nordirland och Irland - skilda verkligheter

I lördags kom jag hem efter en resa med en bunt ledare i ideella organisationer till Nordirland och Irland. Resan var en del av en kurs om ledarskap - både strategiskt och personligt.

En hel del intryck lämnade det på mig, framförallt Nordirland. Fascinerande nog hade de flesta av oss i gruppen knappt reflekterat över att det verkligen var två olika länder vi skulle besöka. Många av oss räknade till exempel med att kunna använda Euro även i Belfast. Själv blev jag förvånad över att staden inte fanns med på kartan i broschyren från Ui.

Jag hade också en (rätt naiv) förutfattad mening om hur det såg ut efter inbördeskriget. Jag har ibland varit fascinerad av hur relativt snabbt och enkelt det verkade ha gått att försonas efter så lång tid av våldsamheter, och det var en av de frågor jag bar med mig till resan. Jag var nyfiken på hur man uppnått detta, och hur de ideella organisationerna spelat in i den processen.

Det vi mötte var ett land (med brittiska pund) och en stad som var helt uppdelad i två läger. Visst förekom det att folk arbetade tillsammans över unionist/nationalist-gränserna, och att man arbetade i den andra lägrets område i staden, men det var fortfarande rätt ovanligt. Fredsavtalet från -98 har fungerat på så sätt att de våldsamheter som förekom har slutat (med enstaka undantag av trakasserier och liknande), men motsättningen lever kvar. De politiska partierna är där inte uppdelade i höger-vänster, utan i unionister eller nationalister.

Vid de så kallade fredslinjerna (möjlig eufemism för krigslinje?) där gränserna gick mellan parterna finns fortfarande galler kvar för fönstren.

Vi visades runt och såg muralmålningar i norra Belfast. Många starka bilder, som alla är aktuella, antingen på det viset att de målades nyligen, eller att de medvetet bevarats enligt order från de lokala "ligorna". Kändes väldigt konstigt att stå i ett bostadsområde, med en glad dagisskylt i ena hörnet, och runt om rätt våldsamma bilder på maskerade män med vapen i hand.

Det som känns mest skrämmande är hur långt borta hela denna verklighet varit för mig fram till dess att jag gick omkring i den. Och detta trots att det är ett land som ligger geografiskt nära, med en kultur som är rätt lik vår, med fysiskt utseende som liknar svenskar, och kulturella intryck som jag har tagit rätt stor del av genom litteratur och film. Ändå hade jag inte insett vidden. Eller framförallt - jag hade släppt det efter att våldsamheterna slutade, samtidigt som media slutade bevaka. Min upplevelse var då att det var lugnt, och att allt är bra. Hade jag tänkt efter lite till vore det naturligtvis osannolikt efter ca 30 års aktivt inbördeskrig, och en betydligt längre förhistoria av konflikt.

RSS 2.0