kontorsjobb versus möten

Är lite trött i halsen efter en mötesdag. Har dock haft två ovanliga dagar utan något möte alls inbokat, vilket jag insåg kände väldigt segt. Kanske mest för att jag är så van att ha saker som bryter vardagen. Men jag tycker också oftast det är roligt att lägga fram tankar, åsikter och redogöra för olika ställningstaganden, oavsett om det är mina eller styrelsens, och även att höra andras. Det blir ju så mycket mer dynamiskt än att svara på mail, betala räkningar, fixa utanordningar och beta av att-göra-listor...

Bloggutmaning - skärselden eller 7 sanningar om mig själv.

Jag tror att den här utmaningen har figurerat någon gång förut också, men då blev det inte av. Nu började jag fundera på den när jag skulle somna igår kväll, och hade lite svårt att släppa frågan. Tack för den Ilona :)


  • Jag är lite tidsanalfabet. Det är rätt sällan jag är mer än 15 minuter sen, och oftast kommer jag på minuten till möten, men då har det också gått rätt fort på slutet. Det handlar om att jag vill utnyttja varje stund, och då är det slöseri med tid att vara 20 minuter i förväg till möten. Dessutom tror jag att jag ska hinna dubbelt så mycket som är rimligt. Häromveckan kom jag på mig själv med att jag måste ha trott att jag kunde flytta tid och rum, när jag hade tänkt hinna lite väl många möten under samma eftermiddag, som dessutom började vid 13.30... 

  • Jag vill gärna ha svar på allt. Inte för att vara besserwisser (även om effekten nog kan bli det ibland), utan för att jag så gärna vill vara den som hjälper till. Kan också leda till att jag ger lite för många råd.

  • Jag avbryter folk. Fast jag vill förstås inte kalla det för det, utan att jag i så pass hög grad tillämpar det i vår kultur kvinnliga samtalssättet med att överlappa och falla varandra i talet. Det är ju mycket mer effektivt på det viset, än att en ska prata färdigt helt först. Jag inser dock tyvärr att när man är en grupp på dryga 10 personer blir det inte lika framgångsrik metod. Men det är ju så ofta som jag har något att tillföra, eller motsäga, en kommentar... Med tanke på hur mycket möten jag suttit i, där det ändå förväntas en mer formell samtalsstruktur, är det lite pinsamt att detta inte gått in ordentligt.  

  • Jag gillar att synas. Scenkåt säger min bror. Har ägnat en del tid åt att placera mig på scener i olika former. Just nu är det väl mest chefsrollen som kan liknas vid en scen - så jag tycker det är lite skralt med själva uppträdandebiten.

  • Jag är intresserad av allt. Har alltid haft svårt att välja färdighet att öva på, vilket lett till en all-roundkunskap, eller om du vill, en medelmåttig nivå på lite allt möjligt. En annan effekt är att jag kan få mig själv intresserad av de flesta föredrag, och hittar alltid följdfrågor att ställa, även om jag aldrig haft någon fundering i ämnet tidigare.

  • Jag behöver mat, riktig mat, minst 3 gånger om dagen. Och är jag vaken länge så blir jag hungrig efter fem timmar igen, även om man åt en rejäl middag. Jag har också en historia av perioder med mörk chokladberoende, och popcornberoende. Chokladfallet yttrade sig så att jag alltid hade med mig choklad i väskan, och jag minns tydligt en situation på ett seminarium där jag upptogs av tanken på om det var ok att äta lite under seminariet, eller om det skulle bli en paus så att jag skulle kunna ta en bit då. Popcornberoende var främst kvällstid, men i princip varje kväll, oavsett om jag egentligen var sugen eller ej. Och det satt i länge. Drygt ett år är inte en överdrift.

  • Det är sällan mitt fel. En av testfrågorna kring dålig självkänsla eller risk för depression brukar vara om man tycker att man bär skulden till mycket. Jag lider snarast av lite för god självkänsla. Min första instinkt är att hitta yttre, eller andras, orsaker till att något gått fel. Efter ett tag kan det nog smälta in att jag kunde/borde gjort något annorlunda. Det kanske är lite därför jag har börjat tycka det är kul att få feedback, både förstärkande och förändringsfokuserad, eftersom jag ändå vet att jag är bra i grunden.

Köttismen

Ibland tror jag att min gamle kompis Magnus Åbergs linje om antivegetarianism har vunnit gehör, och undrar om det har drivits någon slags undergroundrörelse i det tysta som har promotat kött-ätandet (minns i of några mer tydliga exempel på skolbord från köttproducenter också). Fick idag höra siffran om hur mycket köttätandet i Sverige gått upp. Från 27 kg 1990 till 43 kg kött idag (per person och år antar jag). Och det kan inte bara bero på att alla måltider blivit större.

Inte minst i ljuset av att det ändå lär vara fler och fler vegetarianer och veganer är siffrorna ännu mer anmärkningsvärda, det betyder ju att ökningen för dem som fortfarande äter kött är ännu större. 1990 åt ju till exempel jag kött fortfarande. 

Jag har tidigare bloggat om att klimatrörelsen nu förtydligat ett av skälen att avstå av miljöhänsyn, och det var också i det sambandet, i Vänsterns nya förslag på partiprogram, som exemplet kom upp. Föredragshållaren framhöll att man inte kan lägga ansvaret för miljölösningar på indivivnivå, utan att det måste till politiska lösningar, vilket ju stämmer. Men samtidigt kan vi ju göra så mycket på individnivå, de flesta av oss har val som inte ens behöver vara särskilt obekväma. Det kan vara väldigt svårt att se kopplingen från de egna handlingarna till det stora sammanhanget, men i slutändan är det ju ändå så att det som ingen vill köpa kommer heller inte att marknadsföras. Och såna exempel finns det ju gott om i konsumtionsvärlden. 

Så våga ha en köttfriare vardag - som en del på vägen till att rädda planeten, precis som att åka kollektivt oftare, och välja en tågresa i Europa istället för flyget till andra sidan jorden bara för att sola på en strand. Kanske kan du i alla fall gå tillbaka till den köttnivå som du hade för snart 20 år sen?

Storstadskänsla

Läser några sidor i en bra bok på kvällsbussen genom Stockholm, tittar upp vid Kungsporten och blir plötsligt inspirerad att skriva.

Minns just den gatan för många år sen. När Stockholm kändes levande och storstad. Den där sköna känslan av nyvuxenhet i att klara sig själv, gå på stan, ta sig fram. Gå på stora biografer och små teaterföreställningar. Själv eller med en kärlek eller vän. Upptäcka ännu ett fikaställe eller en spännande affär.

Samma känsla som jag sedan upplevt i London, München, S:t Petersburg och Kiev. En befrielse att inte känna till varje gatusten längs dagliga rutinvägar. Är väl helt enkelt en förälskelse i en stad, som sen mattas av genom för mycket busspendlande, eller skitig tunnelbana och tågstation framförallt under den mörka, kalla och råfuktiga årstiden.

Rätt vad det är glimmar den dock till igen. När jag åker i dagsljus, och kanske till och med lite sol, över en hög bro och ser den vackra arkitekturen och de ockrafärgade byggnaderna blandas med vattnet. Dä är den inte så dum, vår huvudstad.

Jämställdhetens baksida?

På DN debatt idag har ett gäng sociologer från Umeå universtitet skrivit om att politikerna måste betänka att jämställdhetssträvandena har baksidor. De syftar framförallt på den frustration som uppstår i klyftan av idealet att dela lika i hemmet, och verkligheten där de flesta inte lyckas (män gör 50% av hemarbete och tar 20% av föräldradagar tex), De pekar också på att de förhällanden som bryter för mycket mot könsrollerna har det tufft och ofta spricker. På vilket sätt jämställdheten är boven här är oklart, (är väl snarast just könsrollerna som ställer till det) liksom hela deras slutsats av forskningen.

De menar att eftersom förhållanden i kontinentaleuropa inte är lika oeniga om fördelning av hushållsarbete som vi i Sverige, så har vi för hög ambition. Den uppenbara spänningen mellan ambition och verklighet uppstår inte där. Nej, för där dubbeljobbar kvinnorna istället i högre grad - men har kanske heller inga förhoppningar om att förhållandena skulle gå att ändra på. Mina intryck från till exempel Ryssland, som också har mer tkönsrollsraditionella relationer i hemmet än vi, är att kvinnor kan suktande och fascinerat fråga om den jämställdhet de hört talas om att vi har, att männen diskar och städar. Men de skulle inte orka ens ta upp diskussionen i hemmet, utan städar på efter mannen också istället. Om det är en vinst för förhållandet tycker jag är tveksamt.


Lägger också in min kusin Evas kloka ord om artikeln:

Tänk de oerhörda nackdelar avskaffandet av apartheid har medfört för vissa. Det har skapat många konflikter. För att inte tala om avskaffadet av slaveri som ledde till ett krig i USA. Innebär det att rasism och förtryck är att föredra?


Det är väl inte strävan efter jämställdhet eller uppnådd sådan som skapar konflikter.

Den baksida som rubrikerna nämner handlar om människans svårighet att hitta nya identiteter, vägar till bekräftelse och ovilja att lämna ifrån sig makt.


Är det inte ganska självklart att samhällsförändringar och krav på förändrade maktbalanser leder till friktion? Att det uttrycks som att jämställdheten har en baksida är löjligt och inte relevant.


Hur 17 kan rättvisa ha en egentlig baksida?

Hur kan förtryck och orättvisor mellan grupper i samhället ha rejäla fördelar?


Årsbrev från Lisa

Jag dök på mitt gamla årsbrev från 2005 och blev inspirerad att skriva ett i år också. Blir inte julbrev, och är på håret för sent för att vara nyårsbrev, men det har trots allt bara gått 2 dagar på 2008. Första halvåret är väldigt präglat av min hemmatid med Elias som föddes 28 oktober 2006.


Januari

Extremt lugnt i kalendern, hemma med Elias som blivit 2 månader. Sov i 3-timmarspass om nätterna. Om jag gick o lade mig vid 21 blev det 3 gånger 3 timmar, annars 2 gånger 3, vilket var lite för lite. Elias vaknade sen vid 6-7 och sov efter lunch i vagnen, men om han somnade hos mig hemma så vaknade han så fort jag la ner honom, så det blev inget sovande för mig. Sen somnade han vid 19-tiden på kvällen.


Veckorna fördrevs annars med ammande framför TV:n, promenader med sovande Elias,  föräldragruppsträffande, MVC-besök, bajsblöjor, någon kompislunch, fika och lusläsning av allt i tidningsformat som gick att läsa medan jag ammade.


Februari

Hade hört av mig till valberedningen i Vänsterpartiet och visat intresse och vid årsmötet den 3 februari deltog jag rätt förkyld för att bli invald till styrelsen vilket leder till en del möten och lite kampanjplanerande under året.


Babysimmet börjar med Elias dryga 3 månader. Han är rätt skeptisk i början, men trivs snart. Föräldrarna är som vanligt aströtta om lördagsmorgnarna, men ändå rätt nöjda när simmet är avklarat och det är en hel dag kvar.


Elias vänder från rygg till mage.


Bröllopsplanerande börjar ta form, rekande av vigsel- och festlokaler.


I övrigt rätt lik föregående månad, fika, promenader, amning, mamma-barngympa, BVC osv.


Mars

Nånstans vid 4 månaders ålder började Elias sova cirka en timme på förmiddagen till min stora lättnad eftersom tröttheten började bli smått deprimerande svåruthärdlig. Blev oftast en sömntimme till, men även en stund med bloggande eller protokollskrivande eller nåt annat som inte går att göra med en Elias på armen.


Kongressplaneringen börjar ta fart, jag var med och fixade inför avslutningsfesten för IOGT-NTO-rörelsens kongresser i Uppsala. En fest för cirka 1000 pers.


April

Månaden inleds med Elias välkomstceremoni med de närmsta. Cirka 40 av familj, släkt och vänner. Jag var superförkyld, men det gick ändå. Egengjord smörgåstårta, och massa fika. Fin ceremoni med musik, dikter och sång.


Lisa och Mickes bröllop - det första för året. Kyrka, medeltidsinsipirerad vinröd och guld-klänning, dans på rosor och många herrar i slängkappa. Mycket dans.


Elias ålar fram på golvet (och kräks en massa på köpet) och får lära sig att sova utan mat på natten (eller åtminstone till ca 4-tiden).


Maj

Elias börjar äta smakportioner av mat, babblar en massa och sitter gärna i vagnen och tittar sig omkring ivrigt.


Juni

Familjedag med Junis med Astrid Lindgren-tema som jag jobbat med en del, fixat gigantiska låtsaskritor och en ostsmörgås till Nils Karlsson Pyssling-rummet bland annat. Elias passade på att ta sina första krypsteg mitt på det enorma dansgolvet på Liljekonvaljeholmen.


Operabesök - Cosi fan tutte - tjusigt, och dop för Mira i Örebro, Elias näst yngsta kusin vid det datumet.


Fortsatt bröllopsplanering, och bröllopsklänningsömnad tillsammans med min faster Ylva.


Kongressen börjar närma sig, och jag och Elias letar grejer på stan till festen.


Lugn midsommar hos min mamma på Väddö.


Juli

Första veckan är kongress - intensiv för mig. Ammar tidig morgon, jobbar endast heltid om dagarna, och är sen ideell om kvällarna, och försöker hinna vara lite social nånstans däremellan också. Känns som ett lyckat arrangemang och var kul att delta både som anställd och ideell.


Lille Calle, son till barndomskompisen Linda F, föddes den 14 juli.


Lite Konstsommar-kvällar, mammas 60årsfest på Väddö, och lite semestrande till Dalarna.


Augusti

Min brorsdotter Siri föddes den 2 augusti.


Min möhippa genomfördes den första helgen med djävulshorn, stunttricks (flyga i luften och kastade mig utför stup och genom fönster och brann upp), picknick och live med vännerna i sommarkväll med massa god mat.


Slutade amma, kändes ovant och lite ledsamt, men ändå rätt naturligt.


Lyssnade på Jonas Hassen Khemiri på Konstsommar i svettig sommarkväll med fullt med folk.


Jag och Elias var med på förbundsstyrelsens arbetsvecka i Dalarna. Elias verkade gilla konferenslivets fasta tider och sov vid bra tider och kröp omkring under borden och lekte med folks skor.


Kusin Kerstins bröllop med sin Magnus i Linköping, första gången Elias sov utan båda föräldrarna.


Sista racet inför vårt bröllop, inhandlande, färdigställande av klänning, klippning, manikyr (!) och provsminkning.


September

Bröllop! Mitt och Gunnars bröllop! Blev nog bättre än vi kunde föreställa oss, bra väder, alla var friska, bäbisarna skötte sig utmärkt, Elias var glad, gästerna likaså och bidrog med en massa sång och tal och inspirerade toastmadamer och bra musik, god mat och tårta. För att inte tala om att vigseln var den finaste jag varit på.


Måndagen efter började jag jobba, fortfarande bröllopsrusig, och helgen därefter, fortfarande trötta, var det dags för ett till bröllop, Anna och Jennys, och helgen därpå ännu ett, kusin Eva och hennes Paul. Helgen därpå hade jag personalsamling och förbundsstyrelsehelg i Göteborg. September var en rätt intensiv månad... men rolig.


Har även varit en del kolonilottande inklämt mellan alla högtider och evenemang, som trots rätt lite arbetsinsats gav en hel del potatis, spenat, rödbetor och morötter till goda middagar under sommaren.


Evelina, Anna och Jonas dotter föddes.

Oktober

Kändes rätt skönt att vara tillbaka på jobbet, och vara något mer än mamma igen. Trevliga arbetskamrater, få äta i lugn och ro osv. Hade en kort period då jag tog mig iväg till gymet på morgonen, innan jag åkte till Stockholm.


Elias fyllde 1 år, och fick i princip på dagen sina första två tänder. (Och har ännu inte fått några fler.)


November

Jag var lite långledig runt allahelgona och lyckades bryta den värsta pappigheten hos Elias. Vid jobbhelgen i mitten på november passade dock Elias på att gå sina första steg (fler än två i rad) till min stora frustration.


Sista veckan i november åkte vi på bröllopsresa alla tre. Tåg ner till Nice, en mycket trevlig tur, med lunchpromenad i Köpenhamn, några sega kvällstimmar i Hamburg, bekväm sovvagn till Paris och förmiddagspromenad och fika med kusin Sigrid med pojkvän Charlie där innan vi tog snabbtåget ner till Rivierans sol och vårvärme. Mycket god mat, promenader med Elias i handen och i vagnen, och en hel del sömn och vila.


Mathilde, Cornelias och Jean-Michels dotter föddes.

December

Den 1a advent bestämde sig Elias för att det var dags att gå istället för krypa generellt. Fortfarande lite robotlik tog han sig fram med vingliga steg.


Sista bröllopet för året, Nina (-Mia) och Magnus gifte sig. Lång, vacker och ärlig vigselgudstjänst.


Julfirande med Elias kusiner på min sida, hans mormor och morfar, morfars sambo och två av hennes barn, och ett nytillkommet barnbarn. Därefter Örebromaffians tur på juldagen, 11 vuxna och 7 barn från 10 månader till 8 år.


RSS 2.0