Att slippa det stora valet

Jag känner ibland en enorm tacksamhet över att inte leva på, säg 30-talet, och tvingas göra valet mellan att ha familj, eller vara närvarande för mina barn, eller att kunna ha ett jobb jag trivs med. Såg på dokumentären om Barbro Alving, Bang, där man får en inblick i en av de kvinnor som vågade trotsa samhällsandan och göra det de brann för och gjorde så bra, trots att hon fick barn. Sen är det väldigt svårt att säga att hon gjorde rätt, eller om det finns något rätt och fel.

Det jag kan fundera över är vilket val jag skulle gjort, och vilken del av mitt liv jag i så fall skulle haft ångest över att jag missade.


Något annat att fundera över är varför jag reagerar så mycket mer så fort det handlar om en mamma som valt sitt yrke. Delvis skulle jag tro att det handlar om att i berättelserna om männen lyfts den aspekten inte fram över huvudtaget, det var aldrig någon som förväntade sig att de stora statsmännen eller vad de nu var skulle vara närvarande pappor också. Och ibland känns det som att vi inte kommit så himla långt därifrån. Jag såg ingen som kommenterade att vi fick en försvarsminister som väntade barn några veckor efter att han tillträdde posten till exempel, men skulle tro att vi hade hört nåt om han varit kvinna.


RSS 2.0