the bliss of boredom

Ibland är det bra segt. Inte minst livet att vara hemma med barn går lätt in i en rutinmässig vardagslunk med en hel massa matlagande, disk, tvätt och städande. Men så blir lillpojken dålig så att jag får ont i kroppen av medkänsla och oro (han är bra nu), eller jag hör om någon annans betydligt mer komplicerade liv, och då inser jag vilken lyx det är att ha det lite småtråkigt.

Ansiktsboken

Jag gick med i Facebook för ett bra tag sen (fast var inte en av de första, var lite misstänktsam när jag fick de första inbjudningarna, att det var nåt jobbigt spam, eller nåt nätverk som jag ändå inte skulle använda). Fram till att jag blev föräldraledig använde jag det dock ytterst sparsamt, men tyckte ändå det var lite kul att hitta nån gammal klasskompis som jag inte haft kontakt med, både från högstadie- och gymnasietiden.

Nu är jag dock helt fast. Om dagarna står den bärbara datorn gärna påslagen, lagom otillgänglig för 2-åringen uppe på TV-skåpet, och lite då och då tittar jag efter på vad som har hänt i bekantskapskretsen. Det blir som ett sätt att ha en vuxenkontakt, även om den inte är live, och så är det ju rätt kul att få en liten inblick i vad folk har för sig. Och få lite bilder på små kusinbarn eller andra som man inte träffar så ofta.

Internet kritiseras ju ibland för att skapa avstånd och artificiella kontakter istället för riktig samvaro, men jag tror ändå att det inte är så att vi umgås mindre nu på det hela taget. I alla fall inte om man jämför tiden strax före Internet. Många ungdomar gick nog hem efter skolan, o att de nu har elektronisk kontakt med vänner över hela Sverige eller världen på kvällen har nog snarast ökat deras sociala liv.

För min del är det absolut en utökning i hur mycket kontakt jag har med många som jag annars kanske träffat nån gång om året. Nu får vi en inblick i varandras liv, och kan skicka en hälsning utan att det kräver varken någon ansträngning, eller någon avsättning av tid, något som ibland gör att jag inte lyfter telefonluren. Jag vet att jag ändå inte hinner prata så länge, och då ringer jag kanske inte alls. Eller så räknar jag med att folk inte är hemma, och då vill jag inte ringa på en mobil och störa i vad de nu har för sig. Men en hälsning på Facebook, det hinner man alltid med.

reklamklagan

Hej!  

När jag läser tidningen om morgnarna brukar jag ge reklambladen som ligger i till min son för att få läsa i fred. Strax före jul upptäckte jag när jag gett den till honom att det var en kvinna i utmanande stil på bladet. Som tur är är han för liten för att förstå såna signaler om objektifiering, men det var ändå inte riktigt vad jag tänkt mig att han skulle få lära sig.  

I vilket fall tycker jag det var högst onödigt och korkat reklamgrepp. Jag har alltid uppfattat Hi-fiklubben som ett seriöst företag, och med humoristisk reklam, men julversionen med en naken tjej dold bakom något (minns inte ens vad det var nu) var bara tafflig och påminde om fåniga herrtidningar, om än av den mer doldisporriga varianten.

Jag hoppas att ni inte kommer att fortsätta med den stilen.    

/Lisa Skiöld  

Detta skickat idag till deras risoros-adress. Överväger att anmäla för diskriminerande reklam också, såg att de blivit hårdare på objektifiering och könscementerande reklam, och nu ska det visst bli en egen ombudsman också.

RSS 2.0