"En feminist!"

När jag kom hem från 8-marsfirande, och med kvinnotecknet på kappan utropar min 2-åring: "Titta, en feminist!". I alla fall lät det som att han sa det. Han hann komma förbi seminarierna på eftermiddagen, det är ju möjligt att han snappat upp ordet där. Eller att jag önskehörde.


Han uppmärksammar i alla fall en hel del när han läser tidningen. Häromdagen tittade han på en bild med några bolagsstyrelser i ekonomidelen och sa: "Massa gubbar". Helt riktigt. Och sen tittade han på en reklambild och undrade vad flickan hette. Bara det att hon ju inte hade nåt namn, hon var ju bara en vacker flicka, ingen person.


Vart tog mamman vägen?

Det här med att en ung kvinna ska gifta sig om ett tag är tydligen värt alla möjliga artiklar, även i de stora dagstidningarna. Jag tror det var 3-4 helsidesuppslag dagen efter förkunnandet om förlovningen med stort F. Gudrun Schyman skrev en av de bättre feministbreven om saken, där hon bland annat tog upp det absurda i att en kvinna idag ska behöva få både sin fars, och regeringens, tillstånd för sitt giftermål.

Det senaste i raden av absurditeter var i DN idag. Tydligen har riksarkivet rotat i fästmannens släkt, för att se om det dyker upp något fuffens där. (Undrar om man går lika grundligt tillväga när vi väljer våra högsta politiska företrädare...). Det sjuka i det sjuka är att man helt har utraderat hans moders släkt. Och DN rapporterar om det som om det inte vore något anmärkningsvärt överhuvudtaget. "Man har valt att fokusera på hans farfar." Jaja, för om han skulle fått med sig några dåliga gener så har tydligen inte moderslinjen någon betydelse. Så lätt försvann den kvinna som fött honom till världen, och hela hennes släkt. Ja, det är 2009, men ibland är det lätt att tro att vi hamnat i någon sci-fi rulle och rest några hundra år bakåt.  

Intellektuell stimulans

Den här veckan har jag kommit iväg på två föreläsningar med två idoler, först Yvonne Hirdman, och sen Josefin Brink. Båda var lika bra, eller till och med bättre än jag förväntat mig. Och gav en hel del feministisk inspiration som jag känt mig lite uttorkad på ett tag nu.

Politik och förening

Var på årsmöte med min V-förening idag. Det är lätt att glömma bort att de politiska partierna också är föreningar eller organisationer eller i bästa fall folkrörelser. Och att det arbetet med medlemsansvar, ekonomi, administration årsmöten och annat också måste göras.

Ibland kan jag tänka att det ju borde räcka med just den parlamentariska delen för att bedriva en bra politik, men den görs ju liksom inte av sig själv, utan av människor. Och de som ska bli valda till uppdragen måste ju komma nånstans ifrån. Och finns det ingen förening att plocka dem från så finns det ingen att välja, något som Sd upptäckte efter valet sist när de plötsligt saknade personer att placera på posterna. Något som jag inte direkt sörjer, men det är rätt intressant. Det innebar att det fanns fler som tyckte att deras politik skulle drivas, än som var beredda att bedriva den själva.

Många partier är idag rätt små medlemsmässigt, vilket betyder att det inte alltid finns så många att välja på till uppdragen. Rätt skrämmande, för det innebär att valberedningar ibland kan bli lätt desperata och mest skyffla ut individer på poster, utan att hinna fundera på vem som gör vad bäst. Alla är ju inte bäst på att debattera eller agitera, utan kanske passar bättre för att jobba internt med andra frågor.


Den andra effekten blir att så många av medlemmarna sitter på parlamentariska uppdrag i olika former, som tar mycket tid och kraft, att det inte blir någon kvar som kan bedriva det vanliga föreningsarbetet. Vilket leder till färre nya medlemmar, och ett mindre underlag, ja, och så vidare...

RSS 2.0