Att vilja förändra eller vilja cementera, det är frågan

Egentligen bör jag kanske inte lägga krut på att lyfta fram andra partier som jag inte håller med, men nu kan jag inte hålla mig. Det blir ibland bara så enormt tydligt hur olika man kan se på politik, och vad vi kan vilja med den.

Häromdagen kom en fyrfärgsbilaga med UNT från Kd. Rejält påkostad, tjusigt gjord, många kända ansikten som uttalar sig om vanlighet och familj. Vanlig familj alltså, så där som den ska vara. Inte en normkritik så lång ögat når. Inget förvånande där.

I bilagan poängteras de extrema skillnaderna när det gäller familjepolitiken mellan de rödgröna och alliansen, och inte minst Kd då. Vänstern vill ju ha en individuell föräldraförsäkring, och de rödgröna vill åtminstone göra en större del individuell än de två månader som inte går att överlåta idag. Målet är förstås att uppnå att båda föräldrarna ska få och ta lika stort ansvar för sina barn (vilket i sin tur också påverkar positioner på arbetsmarknaden och inkomst osv).

Kd verkar inte ha det som ett mål överhuvudtaget. Uppsala läns riksdagsledamot skriver "Detta skulle tvinga barn till en betydligt tidigare förskoledebut än i dag för att föräldrarna inte skulle ha råd med något annat. Detta är den krassa verkligheten om föräldraförsäkringen ska kvoteras jämnt mellan mamma och pappa med tvång." (notera kvoteras med tvång!).

Innebörden av detta är alltså, att det idag är helt omöjligt för en mamma och pappa att dela på ledigheten, och det är heller inte önskvärt. För om det vore det så skulle de väl försöka ändra på denna situation. Kanske genom att jobba för högre kvinnolöner, eller förändring av föräldraförsäkringen så att inkomstborfallet inte behövde bli så stort. Eller en förlängning. Men, nej. Istället väljer de att satsa krutet på en reform för de väldigt få som har råd med att avstå från i princip en hel månadslön, och istället använda vårdnadsbidrag. Och om männen inte har råd att vara hemma med 80% av lönen, så lär de väl knappas ha råd att vara hemma för några tusenlappar. Idealet när de pratar om det lilla barnet i centrum är alltså, klart uttalat - att mamman ska vara hemma. (Att det skulle finnas några andra familjer än de som heter som barnleken mamma-pappa-barn är det nog ingen som har berättat för dem.)

I de lyckliga-familjen-exempel (heteronormativa) som lyfts fram, tas en familj som har bytt ner sitt boende för att kunna använda vårdnadsbidraget upp. Det är naturligtvis en möjlighet. Men inte för att dela på föräldraförsäkringen. Då har de inte råd!

Sen att förskolan får en stämpel som något nödvändigt ont, och inte som något positivt för barnen är ju en annan fråga som jag heller inte instämmer i. För de allra flesta barn är jag övertygad om att förskolan bidrar med god stimulans och utveckling, som i alla fall jag som förälder inte skulle kunna ge mina barn på motsvarande sätt.


Och så lägger sig pissdoften över lärdomsstaden...

...ja, det är ju kvalborg idag. Dagen för dagen D. Uppladdningen har börjat. Hur många som kommer att stupa redan före dagen D återstår att se. Under eftermiddagen började tillströmningen av folk som vill fira i Uppsala dyka upp, och nu på kvällen kunde jag få se en föraning av de plufsiga ansikten, på vinglande kroppar som staden kommer att fyllas av imorgon. Samma ansikten som sprider glaskross och piss lite här och var.

Det är så fascinerande med denna starka alkoholnorm, och att den för mig ändå känns så främmande. Det är få saker som är så totalt avtändande än fulla människor. Det finns liksom ingen själ kvar i den slappa och lealösa kroppen. Enda anledningen till att fulla människor ändå (ibland) lyckas ha sex måste ju vara att den de har sex med är minst lika packad.

Jag vet att många människor tycker att alkohol hör ihop med festligheter, men för mig är det alldeles för mycket negativt kopplat till det. Och då har jag ändå inga dramatiska direkta egna erfarenheter av händelser, något som ju många dock har. Jag vet inte om alla de vanliga nackdelarna med alkoholen är så normaliserade att folk inte tänker på det, eller bara accepterar att det är så, eller om de väljer att blunda. Men det är väl lite som med könsmaktsordningen och sexism, att när man väl har börjat se mönstret så går det inte att sluta titta. Som pillret i Matrix som jag brukar jämföra med. Har man valt att se strukturerna, syns de snart överallt.


RSS 2.0