Att vilja förändra eller vilja cementera, det är frågan

Egentligen bör jag kanske inte lägga krut på att lyfta fram andra partier som jag inte håller med, men nu kan jag inte hålla mig. Det blir ibland bara så enormt tydligt hur olika man kan se på politik, och vad vi kan vilja med den.

Häromdagen kom en fyrfärgsbilaga med UNT från Kd. Rejält påkostad, tjusigt gjord, många kända ansikten som uttalar sig om vanlighet och familj. Vanlig familj alltså, så där som den ska vara. Inte en normkritik så lång ögat når. Inget förvånande där.

I bilagan poängteras de extrema skillnaderna när det gäller familjepolitiken mellan de rödgröna och alliansen, och inte minst Kd då. Vänstern vill ju ha en individuell föräldraförsäkring, och de rödgröna vill åtminstone göra en större del individuell än de två månader som inte går att överlåta idag. Målet är förstås att uppnå att båda föräldrarna ska få och ta lika stort ansvar för sina barn (vilket i sin tur också påverkar positioner på arbetsmarknaden och inkomst osv).

Kd verkar inte ha det som ett mål överhuvudtaget. Uppsala läns riksdagsledamot skriver "Detta skulle tvinga barn till en betydligt tidigare förskoledebut än i dag för att föräldrarna inte skulle ha råd med något annat. Detta är den krassa verkligheten om föräldraförsäkringen ska kvoteras jämnt mellan mamma och pappa med tvång." (notera kvoteras med tvång!).

Innebörden av detta är alltså, att det idag är helt omöjligt för en mamma och pappa att dela på ledigheten, och det är heller inte önskvärt. För om det vore det så skulle de väl försöka ändra på denna situation. Kanske genom att jobba för högre kvinnolöner, eller förändring av föräldraförsäkringen så att inkomstborfallet inte behövde bli så stort. Eller en förlängning. Men, nej. Istället väljer de att satsa krutet på en reform för de väldigt få som har råd med att avstå från i princip en hel månadslön, och istället använda vårdnadsbidrag. Och om männen inte har råd att vara hemma med 80% av lönen, så lär de väl knappas ha råd att vara hemma för några tusenlappar. Idealet när de pratar om det lilla barnet i centrum är alltså, klart uttalat - att mamman ska vara hemma. (Att det skulle finnas några andra familjer än de som heter som barnleken mamma-pappa-barn är det nog ingen som har berättat för dem.)

I de lyckliga-familjen-exempel (heteronormativa) som lyfts fram, tas en familj som har bytt ner sitt boende för att kunna använda vårdnadsbidraget upp. Det är naturligtvis en möjlighet. Men inte för att dela på föräldraförsäkringen. Då har de inte råd!

Sen att förskolan får en stämpel som något nödvändigt ont, och inte som något positivt för barnen är ju en annan fråga som jag heller inte instämmer i. För de allra flesta barn är jag övertygad om att förskolan bidrar med god stimulans och utveckling, som i alla fall jag som förälder inte skulle kunna ge mina barn på motsvarande sätt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0