Normer och paradoxer eller Ingår du i mallen lille vän?

Var på intressant föredrag och seminarium idag om Normer och normkritik. Finns så mycket att skriva om det, att det skulle räcka för en hel bunt blogginlägg, men jag nöjer mig med ett nu.

Det kommer nya synsätt på detta hela tiden, som med all forskning. En tydlig skillnad, mot för bara en så där 10 år sen, är att vi gått ifrån toleransen som begrepp. Då skulle vi tolerera alla avvikande. Idag ska vi istället fundera på vad som är gjort till norm, och som samtidigt skapar något som kallas avvikande. Det är inte minst en skillnad i perspektiv. Den ena utgår ifrån att det är den som är norm som ska läsa styrdokumentet, och förhålla sig till andra. De utsatta, eller ”avvikande” grupperna förväntas aldrig agera, utan är bara objekt.

Mer brutalt beskrivet: Från – Jag står ut med dig trots att du är sån du är. Till – Vem är jag, vem är du?, och vilka normer är styrande i vårt sammanhang?

Utifrån det synsättet blir det också faktiskt lättare att omfatta en hel bunt diskrimineringsgrunder på en gång, för det är inte de som ska vara i fokus – utan istället frågan: Vad blir norm nu då?

Lätt är det inte, vi lever trots allt i en värld med normer, och i normens öga syns de inte så tydligt. Även i de välvilliga, och i mångas ögon goda normerna, är det lätt att ramla in i en annan norm. I jämställdhetsnormen ramlar vi lätt in i heteronormen till exempel. Från att begränsa en grupp, till att begränsa en annan.

En stor risk har just med en av alla dessa paradoxer att göra. Det är viktigt att iaktta normen, till exempel om hur en kvinna förväntas vara, men lika viktigt att därifrån inte utgå ifrån att alla kvinnor är på det viset. Om vi gör det bidrar vi ju istället till att återupprepa och förstärka en begränsande norm. Men för att vi ska kunna förändra en ojämlik situation måste vi iaktta de grupper som har skapats av samhällets normer.

Vi måste alltså arbeta med jämställdhetsarbetet på två fronter – dels med att ifrågasätta och demontera de begränsande normer om vad en man och en kvinna ska vara, och dels med att iaktta gruppen kvinnor och män, och med politiska medel fördela om maktbalansen. I en ideal framtida värld ska det biologiska könet inte ha någon som helst betydelse, utan vi kan se till individerna. Idag är vi dock inte där, och måste förhålla oss till den normuppdelade omgivningen vi lever i.

 


Nya trender i sociala medier


Jag har gjort ett litet ryck och fräschat upp min blogg. Delvis för att den ska ge intryck av att vara levande. Bland annat gick jag igenom mina länkar till andras bloggar. Inser då att de inte bara var dåligt uppdaterade av mig, det vill säga att det var många som bytt adress, utan att rätt många vars bloggar jag läste en del för några år sen, precis som jag tappat farten, antingen lagt av helt, eller bara sackat tempot rejält.

Det var många som pratade om att bloggandet var en fluga som skulle gå över. Det är möjligt att de hade rätt, och det spelar inte så stor roll. Det fyllde ju en funktion i vilket fall, när det var som störst. Sen har väl flugan inte riktigt gått över heller direkt.

Det är väl lite vägval, en del satsar stort, bloggar varje dag, och twittrar i kombination med det, andra, som jag, nöjer sig med nån gång i månaden, och några lägger ner. För min del tog även Facebook över, framförallt för de vardagliga reflektionerna. Det är när jag vill säga något längre, och också gärna nå ut till fler, som jag gör ett blogg-inlägg istället. Sen har jag ju inte så många läsare här, så det är ju rent krasst fler som läser mina facebookuppdateringar, och i och med att jag länkar där när jag skrivit nåt, så blir det ju dubbel effekt då.

Vem får bestämma?

En ny minister har utsetts och åsikter har spritts om lämpligheten. Inte så mycket om personlig kompetens, vilken jag personligen tycker är hög, och även de flesta av åsikterna är förvånansvärt bra med tanke på partiet i övrigt. Det som diskuteras är om politikern borde ha uppdraget med tanke på familjesituation.

Något som jag nog aldrig sett någon av de som har en snopp mellan benen ifrågasättas för när de utnämts till någon position. När till exempål försvarsministern tillträdde skulle han bli pappa inom någon månad efter tillträdet. Inga problem. Att Tony Blair fick barn under sin tid som premiärminister - inga problem. Att många andra, till exempel Bodström, har en hel bunt barn därhemma, rätt små i många fall - inga problem, så länge de är män förstås. För det är kanske fortfarande mest kvinnan som får barn, eller i alla fall förväntas vara den som tar det stora ansvaret för dem. Och då kan man minsann inte tro att man får jobba heltid.

För det är ju den andra delen i den här diskussionen, hur mycket vi förväntar oss av våra förtroendevalda. Är det obligatoriskt att de ska jobba skiten ur sig? Eller tycker vi att det ska kunna gå att kombinera småbarnsliv och politiska uppdrag på hög nivå? Om inte, vilka är det då som ska få bestämma? Vilka får bli politiker? I vilket läge är vårt privata liv tillräckligt lugnt och okrävande för att vi ska få ägna oss åt något annan viktigt?

Varje föräldrapar som får barn får naturligtvis bedöma själva hur de ska lägga upp sitt liv runt barnet, i vilken ordning de tar sin ledighet. Men huvudpoängen i detta är ju att det måste vara möjligt att vara i barnafödande ålder, och ändå, oavsett kön, kunna utses och inneha höga positioner i samhället.

RSS 2.0