Historieskrivning och förebilder

Nyligen presenterades en undersökning kring hur kvinnor och män framställs i några vanliga läroböcker i historia. Resultatet får mig att undra i vilka vrår läroboksförfattarna befunnit sig de senaste decennierna. 930 män nämns, men endast 62 kvinnor. Och färre under de senaste hundra åren än före dess.

Kortfattat har kvinnors villkor för att kunna delta i samhällslivet och därmed få en plats i historieskrivningen begränsats av följande faktorer:

 - Inget tillträde till högre (om ens någon) utbildning
 - Inget tillträde till en mängd yrken
 - Om en kvinna, som tillhörde en priviligerad samhällsklass trots detta lyckats få en utbildning (i hemmet oftast), och även ges utrymme att utöva sin profession eller vetenskap var det under villkor att välja mellan familjeliv eller karriär.
 - Och även om en kvinna valde karriären istället för familj (till skillnad från männen som kunde ha bägge), så fortsatte hon att aktivt motarbetas och osynliggöras.

Trots dessa dystra förutsättningar finns det förvånande många kvinnor som har tagit sig igenom alla tak och presterat samhällsviktiga insatser av olika slag. Några av dem råkade gifta sig med män inom liknande profession. Konsekvensen blev då antingen att de fick välja bort sin karriär till förmån för mannens, eller att samtiden, även om mannen var positivt inställd, helt enkelt inte såg kvinnans prestationer utan uppmärksammade och förstärkte mannen istället.

Ett numera rätt känt exempel är Karin Larsson. Tills bara för några år sedan var det hennes makes namn alla kunde. Sen kom man på att det han avbildar på alla sina kända målningar är den interiör som Karin skapat och designat. Ett annat mindre känt exempel är hur stor del Einsteins hustru hade i den forskning som han har fått all credit för.

Numera känner man inom historieforskning till detta, och arbetar därför med att lyfta upp de kvinnor som haft betydelse under historien, men som de samtida historieskrivarna (segrarna, eller de i maktposition, är de som skriver historia!) har förbisett och raderat ut.

Jag lyssnade på P1 när de intervjuade rapportförfattaren i samtal med en av läroboksförfattarna, och hans ignorans och okunnighet förbluffade mig. Hans respons till om han skulle revidera sin bok och ta upp fler kvinnonamn var att "Jag ser inte att namedropping skulle leda nånstans." Och "Kvinnor har inte haft någon stor roll i historien".

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3463790


Han har uppenbarligen inte förstått någonting. Om jag som kvinna läser en historia, skriven av män, om män, ur mäns perspektiv, så lär jag mig att kvinnor inte har haft, eller har, någon större betydelse i alla de viktiga samhällsförändringarna som skett. Att förneka, och inte erkänna den historieskrivning där kvinnor utraderats är snudd på revisionism, och att hävda att det skulle vara namedropping är enfaldigt. Det är väl precis lika mycket namedropping som sker nu, fast det är över 90 % män som nämns.

Naturligtvis är det viktigt ur ett förebildsperspektiv att läsa om betydelsefulla kvinnor och naturligtvis har de en plats i moderna historieböcker. Just denna läroboksförfattarens bok är ju en som är rätt fokuserad på krig, och mindre på hur folk levde, vilket även det tyder på en ålderdomlig historiesyn, så jag kanske inte kan förvänta mig någon större förändringsvilja.  



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0