Vad vill vi andra då? Min analys och några lösningar.


Jag är en av alla som blev rejält nedstämd över valresultatet i söndags. Inte bara för att mitt lag inte vann, utan till stor del för att ett parti med så mycket reaktionära åsikter, som har ett syndabockstänkande, som går så mycket emot solidaritet och medmänsklighet, och som är så obildade i historia eller vad som innebär en kultur och vad som får en kultur att utvecklas, nu har tagit plats bland de andra partierna i riksdagen. För även om jag verkligen inte är överens med t ex Folkpartiet eller Moderaterna i så många frågor, så respekterar jag ändå deras sätt att se på lösningar, och tror att de vill väl. Jag har svårt att se det hos SD.

Men, som flera andra har sagt så här i eftertankens kranka blekhet, vi borde ha sagt hur vi ser på problemen och lösningarna. SD lyfter fram en bunt problem. Vissa av dem kanske jag inte alls ser som problem. De pratar om att inte servera griskött i förskolan - ja, tack säger jag till det. Och även om jag var köttätare så ser jag inte att någon får lida för det. Jag förvånas dock över om det verkligen är så många förskolor som väljer bort griskött helt, det vanliga är ju att de som vill ha något annat får det.

Men det finns andra saker som är problem. Det finns förorter där många saknar arbete, där det finns en hopplöshet, där många inte känner sig delaktiga i samhället eller inte vet vilka vägar de kan påverka genom. Min analys av det stavas klassamhälle. I de områdena spelar det ingen roll om du heter Johan eller Ahmed, situationen skiljer sig inte märkbart om du är första, andra eller 16e generationens invandrare. Det finns många saker som behöver göras för dessa områden och dess invånare. Några saker som fanns i de rödgrönas tankar var t ex att rusta boendet, satsa på skolan med mer personal och anställa fler i offentlig sektor. Mer måste göras, men det är en början.

En annan problematik är att vi får in massor med välutbildade människor, med multikulturell kompetens, med flerspråkighet, och som lär sig svenska, men som trots detta inte får jobb. Den slentrianmässiga främlingsfientligheten som alltförmånga arbetsgivare ägnar sig åt när de inte ens kallar till intervju för att den sökande har ett icke-svenskklingande namn är många gånger effektivare och skadligare än vad SD kommer att lyckas genomföra. Där finns en enorm bildningsinsats att göra, för att få företag och sättoffentlig sektor att förstå vilken kompetens vi går miste om. För det är mycket bättre att låta kirurgen jobba med det hon är utbildad till och låta någon utan utbildning få det städjobb eller tunnelbanejobb hon har.

Ett annat problem SD lyft fram handlar om extremister. I deras fall nämner de bara en religions extremister. För min del spelar det ingen roll vilken religion eller livsåskådning man hävdar att man tillhör, ett demokratiskt samhälle måste förstås bekämpa alla som motverkar jämställdhet eller jämlikhet och som försöker begränsa andras sätt att leva. Det har ingenting med etnicitet eller religion att göra.

Sen är det resonemanget om "för många". Där börjar det bli lite besvärligt att bemöta, eftersom det bygger på en syn på människor som jag inte delar. För mig är det en slump var i världen vi föds. Jag tror inte att jag har på nåt vis genom goda gärningar i tidigare liv, förtjänat att få födas i en fungerande familj, i ett rikt land som lever i fred. Jag tror heller inte att de som föds i ett land i krig har gjort något illa för att hamna där. Jag tror på klyschan att alla är lika mycket värda, och menar då förstås att vi, som ett rikt land, måste göra vårt bästa för att hjälpa de som tagit sig hit, liksom vi ska använda vårt bistånd och vår utrikespolitik för att försöka putta andra länder i rätt riktning. Om man ska sänka sig till SDs nivå kan jag lika gärna säga att det är för många SDare nu, och att vi borde begränsa antalet människor som kan tänka sig att rösta på dem. Men så vill jag ju inte säga. För min tro är ju att SDröstarnas problematik är ungefär densamma som den som jag skrev om i förorterna. Även om de inte alltid bor just i förorter. Därför behövs samma åtgärder där, folkbildning, föreningsliv, tillgänglig kultur och fritidssysselsättningar, skola med lärare och personal som har tid för alla osv, osv.

Jo, det finns lösningar, om vi vågar satsa på förebyggande arbete, istället för att förfasa oss över att de som ligger ner försöker hitta en vägg upp. Att utjämna skillnaderna i samhället är en övergripande lösning, som tyvärr svenska folket också röstade bort i söndags.












Förändringar är möjliga, åt flera håll

Plikten att rösta känns väldigt viktig för mig. I dessa dagar, när risken att alliansen får fortsätta demontera vår välfärd känns den allvarligare än tidigare. På sätt och vis kan jag ju bara tacka för att det nu är så uppenbart att det går att förändra med politiken. Under den här mandatperioden har de ju lyckats inleda en bakvänd revolution. De har lyckats med att öka inkomstskillnader mellan rika och fattiga, mellan kvinnor och män. De har lyckats med att sälja ut stora delar av vår gemensamma välfärd (till exempel på den här länken ser man hur mycket som har sålts ut i Stockholm)  http://www.stockholmsrean.se/) och lagt över verksamheter som medborgarna har behov av i olika delar av livet till företag med vinstintresset främst för ögonen.

Så, det är klart, gillar man det här så är det inte svårt att rösta för en fortsättning. Vill man istället påverka samhället mot mer jämlikhet och solidaritet, och till en välfärd som utgår ifrån vilka behov som finns inom omsorg, skola och vård så är det också tydligt. Själv är jag rädd idag, när opinionssiffrorna ser skakiga ut för oss rödgröna. Jag är riktigt rädd för vad som kommer att finnas kvar av det samhälle som tagit årtionden att bygga upp, och hur det kan vara möjligt återskapa föregångslandet Sverige som vi på många områden ändå fortfarande är. 

För mig är det ingen som helst tvekan om vart min röst ska hamna. Vart hamnar din?

Vad tycker jag då?

Ja, vad står då jag för? En hel rad saker förstås. Men något som jag reagerar på rätt ofta i min vardag är vinstintressena som glidit in i välfärden. Jag tycker att sånt som alla har behov av, eller plikt att göra, som t ex skolplikt, bör vara sånt som samhället organiserar och står för. 

I min bild av ordet välfärd ingår rätt mycket, eftersom jag menar att vi vinner på att tänka efter före istället för efter. Därför ingår till exempel en utbyggd kulturskola (inte bara musik- men även den måste vara tillgänglig för många fler) och stöd till föreningsliv i min bild av välfärden. Detta eftersom alla medel för att förhindra att barn och ungdomar blir destruktiva (mot sig själva och eller omgivning) är värda sina insatser. Både i mänskliga och ekonomiska värden. I detta ingår förstås även bra och tillräcklig personal i barnomsorg och skola för att kunna upptäcka problem hos familjer.

Jag tycker att all denna välfärd ska vara så billig som möjligt för oss som behöver använda den, barnomsorg, vård (inklusive tandvård förstås!) och äldreomsorg. Ett sätt att göra den billig är att organisera i stordrift - precis som alla kommersiella företag gärna gör om de får chansen. Ett annat sätt är att se till att den är så effektiv som möjligt, och att om det blir pengar över på ett håll, så kan de skjutas till där det behövs på ett annat håll. Både de två sista aspekterna förhindras genom privatiseringarna. 

Jag tycker också att det är viktigt att de områden som vi tillsammans, genom politiska representanter, har ansvar för, t ex sjukvård, ska vi också kunna ha insyn i och påverka. Detta försvåras av privatiseringar.

Sen tycker jag också att det är lätt motbjudande att några enskilda personer (för det är väldigt sällan de som arbetar på förskolan, vårdcentralen, skolan eller äldreboendet) ska tjäna stora pengar på att vi är sjuka, mår dåligt, har skolplikt eller blir gamla.

 

Ja, du har ett val

Jag kände plötslig en press från mig själv att uppdatera bloggen, nu när jag insett att den finns med i valsedelsutskicket och det ju faktiskt kan hända att folk går in och läser.

Jag har valt att ta ett steg till i mitt politiska engagemang och kandiderar nu till kommunfullmäktige. Jag gör det med viss tveksamhet. Jag kan, trots att jag då finns mitt i smeten på ett sätt, känna mig trött av alla debatter och artiklar som nu kommer kring valet. Det jag blir trött av är kanske i och för sig delvis själva orsaken till engagemanget, det vill säga att jag blir upprörd över förslag som jag inte håller med om. Den andra delen av tröttheten har mer med allt runt omkring själva sakfrågorna att göra. Allt tjafs, och "men, ni gjorde ju fel", och "ni är ju så dumma", eller "det förslaget kan vi absolut inte hålla med om, eftersom det är just ert parti som lagt det. Det här tjafsandet tror jag inte är särskilt partibundet, jag har sett det på alla kanter. Men trist är det.

Självklart måste man ha rätt att bli upprörd över hur andra har agerat, och även påpeka på vilket sätt man tycker att det är fel. Och även om jag verkligen tycker att alla bör fokusera på vad man vill göra själva, så är det ofta svårt att undvika att problematiser hur de andra har gjort. I det här valet är det kanske tydligare än tidigare. För oss rödgröna är det väldigt svårt att undvika att prata om vad de andra har gjort, eftersom vi vill återgå till en rad åtgärder som alliansen har förändrat.

Perspektiven skiljer sig förstås rejält. Alliansen pratar om att de går framåt, och att de rödgröna vill backa bandet. I mina ögon har vi i Sverige under decennier strävat mot ett välfärdssamhälle med en rad olika reformer under åren, som alla syftar till ett bättre samhälle för alla. Och nu måste vi backa ett steg för att kunna fortsätta framåt två steg därefter.

Det som är så häftigt nu är att tanken om ett jämlikt samhälle inte bara behöver vila på en personlig övertygelse, utan att den även har fått stöd i forskning. Jag tänker förstås på den omtalade boken Jämlikhetsanden, av Richard Wilkinsson coh Kate Pickett. Där redogör de för område efter område där samhället mår bättre av att det är så jämlikt som möjligt. För den som inte hinner läsa hela boken finns den även i kortformat som broschyr som t ex går att köpa för 5 kr i Vänsterpartiets valstuga i Uppsala.

RSS 2.0