Vad vill vi andra då? Min analys och några lösningar.


Jag är en av alla som blev rejält nedstämd över valresultatet i söndags. Inte bara för att mitt lag inte vann, utan till stor del för att ett parti med så mycket reaktionära åsikter, som har ett syndabockstänkande, som går så mycket emot solidaritet och medmänsklighet, och som är så obildade i historia eller vad som innebär en kultur och vad som får en kultur att utvecklas, nu har tagit plats bland de andra partierna i riksdagen. För även om jag verkligen inte är överens med t ex Folkpartiet eller Moderaterna i så många frågor, så respekterar jag ändå deras sätt att se på lösningar, och tror att de vill väl. Jag har svårt att se det hos SD.

Men, som flera andra har sagt så här i eftertankens kranka blekhet, vi borde ha sagt hur vi ser på problemen och lösningarna. SD lyfter fram en bunt problem. Vissa av dem kanske jag inte alls ser som problem. De pratar om att inte servera griskött i förskolan - ja, tack säger jag till det. Och även om jag var köttätare så ser jag inte att någon får lida för det. Jag förvånas dock över om det verkligen är så många förskolor som väljer bort griskött helt, det vanliga är ju att de som vill ha något annat får det.

Men det finns andra saker som är problem. Det finns förorter där många saknar arbete, där det finns en hopplöshet, där många inte känner sig delaktiga i samhället eller inte vet vilka vägar de kan påverka genom. Min analys av det stavas klassamhälle. I de områdena spelar det ingen roll om du heter Johan eller Ahmed, situationen skiljer sig inte märkbart om du är första, andra eller 16e generationens invandrare. Det finns många saker som behöver göras för dessa områden och dess invånare. Några saker som fanns i de rödgrönas tankar var t ex att rusta boendet, satsa på skolan med mer personal och anställa fler i offentlig sektor. Mer måste göras, men det är en början.

En annan problematik är att vi får in massor med välutbildade människor, med multikulturell kompetens, med flerspråkighet, och som lär sig svenska, men som trots detta inte får jobb. Den slentrianmässiga främlingsfientligheten som alltförmånga arbetsgivare ägnar sig åt när de inte ens kallar till intervju för att den sökande har ett icke-svenskklingande namn är många gånger effektivare och skadligare än vad SD kommer att lyckas genomföra. Där finns en enorm bildningsinsats att göra, för att få företag och sättoffentlig sektor att förstå vilken kompetens vi går miste om. För det är mycket bättre att låta kirurgen jobba med det hon är utbildad till och låta någon utan utbildning få det städjobb eller tunnelbanejobb hon har.

Ett annat problem SD lyft fram handlar om extremister. I deras fall nämner de bara en religions extremister. För min del spelar det ingen roll vilken religion eller livsåskådning man hävdar att man tillhör, ett demokratiskt samhälle måste förstås bekämpa alla som motverkar jämställdhet eller jämlikhet och som försöker begränsa andras sätt att leva. Det har ingenting med etnicitet eller religion att göra.

Sen är det resonemanget om "för många". Där börjar det bli lite besvärligt att bemöta, eftersom det bygger på en syn på människor som jag inte delar. För mig är det en slump var i världen vi föds. Jag tror inte att jag har på nåt vis genom goda gärningar i tidigare liv, förtjänat att få födas i en fungerande familj, i ett rikt land som lever i fred. Jag tror heller inte att de som föds i ett land i krig har gjort något illa för att hamna där. Jag tror på klyschan att alla är lika mycket värda, och menar då förstås att vi, som ett rikt land, måste göra vårt bästa för att hjälpa de som tagit sig hit, liksom vi ska använda vårt bistånd och vår utrikespolitik för att försöka putta andra länder i rätt riktning. Om man ska sänka sig till SDs nivå kan jag lika gärna säga att det är för många SDare nu, och att vi borde begränsa antalet människor som kan tänka sig att rösta på dem. Men så vill jag ju inte säga. För min tro är ju att SDröstarnas problematik är ungefär densamma som den som jag skrev om i förorterna. Även om de inte alltid bor just i förorter. Därför behövs samma åtgärder där, folkbildning, föreningsliv, tillgänglig kultur och fritidssysselsättningar, skola med lärare och personal som har tid för alla osv, osv.

Jo, det finns lösningar, om vi vågar satsa på förebyggande arbete, istället för att förfasa oss över att de som ligger ner försöker hitta en vägg upp. Att utjämna skillnaderna i samhället är en övergripande lösning, som tyvärr svenska folket också röstade bort i söndags.












Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0