Sällsynt överens, fast ändå inte...

Den här texten kom in som insändare i Uppsalademokraten (http://uppsalademokraten.etc.se/) i tidningen som kom i brevlådan igår. 

Rätt till heltid – men gärna kortare

För ovanlighetens skull är jag överens med Reinfeldt om att det finns en problematik i att kvinnor inte har heltidsjobb i samma utsträckning som män.  Sämre ekonomi, både idag och i framtida pension är de främsta anledningarna.

Ingenstans i artikeln i DN den 23e december nämns dock att det finns en stor mängd kvinnor som inte vill annat än att få jobba heltid, men som arbetar i en bransch där det knappt finns heltider. Dessutom en bransch där även heltidslönerna är pinsamt låga.

Vad har då vår statsminister för lösning på problemet? Dels lyfter han fram förskolorna – att de måste vara kvalitativa för att man (läs mammorna) inte ska sitta och oroas på jobbet. Men kvalitativa förskolor har vi ju redan.

Sen tar han upp jämställdhetsbonusen – ett mycket krångligt skatteavdragssystem som väldigt få utnyttjat – ens om de hade kunnat.

Och sen, förstås, kommer RUT. Att avlöna andra för att vara hemma i ens hem för att man själv inte hinner det är möjligen en lösning för de kvinnor som Reinfeldt tänker på – det vill säga de som faktiskt har valt (om än enligt ett genuskontrakt) att jobba deltid för att få tid för hemmet. Men för dem som jag nämnt – där en heltid knappt räcker till för att försörja sig på – blir det nog svårt.

Vilka lösningar ser då jag? En av de mer radikala är att minska den totala arbetstiden – för båda könen förstås. Det har gjorts förut och kan göras igen – och ger då möjlighet för människor att hinna med annat än arbete. Andra lösningar är rätt till heltid (observera – rätt till, inte krav på). En tredje lösning är individuell föräldraförsäkring – den är ju precis som jämställdhetsbonusen inte direkt kopplad till arbetstid, men ger en kraftfull effekt på jämställdheten.

I artikeln säger Reinfeldt: Kvinnor har trott att man måste stå och slita och baka bullar och tvätta och hålla ordning på alla matsäckar och inte glömma en enda träning. Men det är omänskligt i vår tid och med det tempo vi lever i.

Men, om lösningen inte är att männen ska börja ta sin del av ansvaret – vem ska då komma ihåg matsäckar och träningar? Är tanken att varje familj ska ha en RUT-person som finns där på heltid, kanske i en egen kammare i den rymliga våningen?

Nej, ge gärna kvinnor som vill det möjlighet att arbeta heltid, men ge också alla en möjlighet att arbeta mindre – och skuldbelägg inte dem som har råd att gå ner i tid för att hinna med.

                                                                                                                                           Lisa Skiöld, Uppsala


RSS 2.0