tjejgrejer

Jag är generellt lite allergisk mot att dela upp saker i tjejiga och killiga. Dels för att man begränsar möjligheten för det andra könet att göra just det, om man inte gillar att gå emot strömmen. Det kan ju vara kul ibland, men blir tröttsamt när det blir för ofta. Den andra anledningen är att det lätt låter lite nedvärderande. Ofta är det ju det andra könet (vi pratar biologiska nu) som uttrycker sig som att det där är ju en typisk tjej- eller kill-grej. Som att det automatiskt då är underförstått att det är lite fånigt.

Min kompis Sofia som nu senast sprang Marathon, och tidigare kört Vasaloppet och så vidare vände sig mot att man kallar loppen som är lite kortare för TjejVättern och liknande. Hon menar att man då dels säger att det är det som tjejer förväntas göra, det vill säga, inte delta i den vanliga varianten. Sofia får själv ofta förklara sig att nej, det var inte Tjej-vasan utan Vasaloppet hon körde, och så vidare. Dels blir det också omöjligt för killar att delta i en kortare variant, vilket leder till att de mindre tränade killarna ändå ställer upp i det längre loppet och kanske inte lyckas genomföra det istället.

Om jag ska tolka anledningen välvilligt skulle jag tro att det har att göra med könsroller. Att man menar att det blir en annan stämning om det bara är tjejer, och att fler tjejer då vågar ta steget och delta. Men jag är tveksam till om det är ett bra sätt. Och de som jag känner som kört Öppet spår på Vasaloppet menar ju att det är så bra stämning där, så jag tror att det mer handlar om att öppna för att man inte måste tävla för att delta. Eller så är syftet med tjej-loppen redan uppnått, i och med att det är så många tjejer som deltar idag. Så nu kan man sluta med det. Ungefär som kvoteringstanken - att man använder metoden tills det funkar ändå.

Sen att man har en tjej- och en killklass för resultaten finns ju en viss logik i, eftersom det ändå finns en del skillnader i förutsättningar för muskler och så. Men att koppla könet till hur långt man vill springa, cykla eller skida verkar bara dumt. Det har ju med hur mycket man har tränat att göra, inte könet.

The Family Way - Parsons

Har precis läst ut Tony Parsons The Family Way. Tyckte den var bra, precis som hans tidigare böcker. Man and Boy var mer ögonöppnande, minns att jag blev chockerad när jag insåg att det nog var den första bok jag läst som handlade om hur det är att bli/vara pappa. Läskigt. Jag har läst en del böcker ändå, av blandad kompott. Enda stället jag minns något liknande var ett stycke i The Toll Bridge av min favorit Aidan Chambers.

Funderar lite över hur boken beskriver könsrollerna. Dels bryter den mot normer, men upprätthåller dem ändå rätt väl. Om ni tänkt läsa den och inte vill veta en massa kanske det är läge att sluta läsa detta inlägg nu. (och sen kanske komma tillbaka när ni läst den) Jag försöker dock att inte vara för avslöjande..

Ett huvudtema är mamman som lämnar sina barn. Hemskt naturligtvis, och flera av barnen förlåter henne aldrig. Pappan däremot, som verkar ha varit nästan lika frånvarande, men utan att ha gjort det som ett ställningstagande, behandlas som om han ändå gjorde sitt bästa. Det är tydligt att förväntningarna på honom inte var i närheten av dem på mamman. Och att det är mycket värre med en kvinna som lämnar sina barn än en man.

Ett annat huvudtema är om en "riktig" kvinna behöver ha barn eller inte. Lurigt tema. I början är boken rätt neutral, och visar flera perspektiv, men går sen rätt mycket över på ett biologistiskt synsätt. Men som gäller båda könen. Männen i boken älskar verkligen sina barn, men de ser dem inte så ofta - och en av dem prioriterar att vara otrogen framför att komma hem och leka med sin dotter.

Sen har vi familjen med stort F, där hon slutar jobbet för att bli gravid (ja, det är vridet lite komiskt i boken också), och han är försörjaren. Jag accepterade det ända tills hans jobb gick åt pipan och istället för att ens fundera på att hon skulle kunna dra in några pengar, flyttar de från det tjusiga huset till en sunkig lägenhet. Då blev jag lite trött.

Välskriven men lättläst var den i alla fall, och läsvärd.


RSS 2.0